Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13–14 - Ivar Damm: En öfversättning från E. A. Poe. Dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYSTNADEN.
Och ett doft, beständigt mummel stiger från dem, likt ett tummel
Af en mäktig underjordisk fors, som brusar oafvändt.
Vida deras välde räcker och med grönska kärret täcker
Dit där mörk sig skogen sträcker och de dunkla hvalfven spänt,
Ända dit, där skogen ödslig sina gröna hvalf har spänt
Öfver mark, som stig ej känt.
Höga träd hvarandra gissla och med torra grenar gnissla,
Ty vid Za’ires mörka stränder aldrig någon tystnad rår.
Ingen vind bland molnen jagar, och beständigt ändå klagar
Under kvalmigt heta dagar susningen i skogens snår,
Rastlöst som Hebriders bölja klagar suset i dess snår,
Dit dock vinden aldrig når.
Och från jätteträdens toppar öfver markens blad och knoppar
Fåller blytung dagg i droppar, hvilka stärn~igt ligga kvar.
I narkotisk slummer slutna, som af ångestsvett begjutna,
Örterna, i slingor knutna, rusa med sitt gift en hvar,
Med en fin, förförisk ånga de berusa en och hvar,
Som sin väg förbi dem tar.
Här jag stod i mörka natten. Rägnet strömmade, och vatten
Var det blott när än det föll, men när det fallit var det blod.
Här bland liljorna, som foro af och an i evig oro,
Här, där skräckgestalter voro jämnt på lur i träsk och flod,
Här bland alla djupets odjur, krälande i träsk och flod,
Ensam jag i natten stod.
Mina ögon föllo - just då mellan moln, som plötsligt brusto,
Månen röd och disig höjdes - på en klippa, hög och grå.
Spöklik var den, vild och remnad, men dess sida likväl jämnad,
Liksom åt en inskrift ämnad; blott ett ord dock fanns därpå,
Blott ett ord, som måneskimret gjorde läsligt, fanns därpå:
"Ödslighet" - så sågs där stå.
Och jag såg mot klippans hjässa, mot dess tinnar, och bland dessa
På en högrest mänsklig skepnad med förvåning föll min blick.
Honom ville jag betrakta; närmare jag smög mig sakta
För att gömd i kärret vakta rörelser och min och skick,
För att, osedd själf, bespäja i det minsta min och skick,
Innan månens s~en förgick.
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
