Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13–14 - Ivar Damm: En öfversättning från E. A. Poe. Dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYSTNADEN.
Stolt en romersk toga bar han; stilla som en bildstod var han,
Djärf och orädd var hans hållning, och hans blick var icke blid.
Fåror ristats på hans höga panna och kring mun och öga,
Talande om lycka föga, men dess mer om smärtsam strid,
Om förakt för mänskors äflan, mognadt under smärtsam strid,
Fjärran från all sinnesfrid.
Öfver Zai’res dystra vatten, öfver snåren, ut natten,
Öfver kärrets bleka liljor forskande hans öga gled.
Späjande alltjämt jag dröjde. Ingen fruktan mannen röjde,
Fast han satte sig och böjde hufvudet mot handen · ned -
Fast tusen tankar pannan fick mot handen sjunka ned.
Han s~tt kvar, och natten skred.
Ändtligt lyfte han sm panna och lät blicken högre stanna,
Såg hur mellan mörka grenar, trefvande i ödslig natt,
Månens skifva blodröd lyste. H vilka känslor då han hyste,
Vet jag icke, men han ryste, och jag kväfde ej mitt skratt.
Lyssnande han satt på hällen, och han hörde nog -mitt skratt.
Natten led - men kvar han satt.
Jag stod upp ifrån mitt läger. Allt hvad ödemarken eger
Fasansfullt jag ville båda för att skrämma denne man.
Kärrets flodhäst, snårets panter, skogens vilda elefanter,
Mina grymmaste drabanter stormade mot honom an,
Stormade i vilda skaror rytande mot honom an:
Natten led - men kvar satt han.
Himlens vindar då jag löste med mitt ord. Ånyo öste
Rägnet ned och genom rymden blixt på blixt i sicksack skar.
Sluppen lös ur årslångt häkte, stormen sina vingar sträckte
Och som stänglar träden bräckte; hvit af fradga Zai’re var -
Sönderpiskad, skumförvandlad Zai’res arma bölja var.
Klippan skalf - men han satt kvar.
Var den mannen då den lede? Högre svallade mm vrede;
Jord och himmel, land och vatten med förbannelse jag slog.
Stormen teg och djuren tego: träskets bleka liljor nego
Ej som förr och suckar stego icke mer ur snår och skog,
Oron domnade och bruset steg ej mer ur snår och skog,
Nattens minsta hviskning dog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
