Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13–14 - Litterära notiser - Ernest Renan och Rudolf von Ihering †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERÄRA NOTISER. 449
riska vetenskapens alla medel utarbetade, fullständiga framställningen af den
kristna kyrkans historia under de två första århundradena.»
Förutom dessa hufvudarbeten har Renan äfven utgifvit en hel del andra
publikationer, hvilkas mängd och olikartade beskaffenhet måste öka vår be-
undran för både hans geni och hans flit. Här kunna vi endast nämna några
af titlarna på dessa volymer, af hvilka flera äro af den beskaffenhet, att de
ensamma skulle skänkt sin författare välberättigadt anseende såsom en bland
den nutida litteraturens främste: tvänne volymer »Etudes d’histoire religieuse»,
hvari han bland annat meddelat en förträfflig uppsats om S:t Franciscus af
Assisi; »Dialogues philosophiques», hvari han intager en förmedlande ståndpunkt
mellan positivism och en halft kristen deism; de om en ovanlig poetisk kraft
vittnande idedramerna » CaNban» och »L’eau de Jouvence»; de stilistiskt full-
ändade och personligt älskvärda »Souvenirs d’enfance et de jeunesse>> m. m.
Under det flitiga författarelif, om hvars frukter vi blott kunnat gifva en
svag antydan, skaffade också hans yttre ställning honom mången gång svårig-
heter. Redan 186 2 hade han erhållit professuren i hebreiska vid College de
France. Men klerikala intriger hindrade honom att börja sin verksamhet på.
denna plats, och att dessa skulle tilltaga i intensitet, sedan hans »Jesu lif>> ut-
kommit, var ju naturligt. Den välmenande undervisningsministern Duruy sökte
afböja stormen genom att i stället erbjuda Renan en chefsplats vid Paris-
biblioteket. Men Renan ansåg sig icke kunna för sina ideers skull på sådant
sätt draga sig ur striden. Han beröfvades då 1865 af regeringen sin lärare-
plats, och till hans efterträdare utnämndes en judisk lärd, efter hvars död 18 70
emellertid Renan åter fick beträda sin förra kateder. För öfrigt må nämnas,
att han r 878 blef medlem af franska akademien, 188 r dess direktör och 1883
chef för College de France. Någon politisk roll af större betydelse har han
aldrig spelat. Hans politiska åsikter, sådana de funnos uttryckta i arbetet
»Reforme intellectuelle et morale» voro allt för litet demokratiska för att göra
honom populär bland de franska valmännen, liksom i det hela Renan mera
var en meditationens och ideernas man än den praktiska handlingens.
Karakteristisk för hans hela personlighet är hans vackra yttrande: Les
dogtnes sont passagers; mais la piete est eternelle.
Efter en kortare tids sjuklighet dog Renan i Paris den 2 innevarande
oktober och hans begrafning har anordnats af den franska staten.
Rudolf Ihering föddes den 2 2 augusti I 8 I 8 i Anrich (Ostfriesland), hvarest
hans fader var » Rechtsanwalt» och hans familj redan sedan ett århundrade
hörde till traktens mest ansedda. Efter gymnasiestudier i sin födelsestad och
.universitetsår i Heidelberg, Göttingen och Berlin, blef han 1844 docent i ro-
mersk rätt vid sistnämnda universitet,, där han redan nu vid tjugufem års ålder
började med föreläsningar öfver det ämne, hvars studium skulle blifva hans
lifsverk, » Geist des Römischen Rechts». Under sin studietid rönte Ihering för-
nämligast inflytande af Puchta och stod äfven under sina docentår i nära för-
bindelse med denne. Efter hvartannat beklädde Ihering under åren 1845-6&
professurer i Basel, Rostock, Kiel och Giessen. Höjdpunkten af sin lärare-
verksamhet nådde han, då han 1868 kallades till vVien, hvarifrån hans lärare-
rykte spred sig öfver Europa och lockade skaror af åhörare till hans föreläs-
ningar. Men den bullrande Donau-staden lämnade honom icke erforderligt
lugn för det stilla vetenskapliga arbete, som hans påbörjade verk för att full-
bordas kräfde. Med själfuppoffring beslöt han sig därför att draga sig tillbaka
från den bemärkta platsen i världsstaden till någon undanskymd provinsort.
H vad det kostade honom att på detta sätt säga farväl till sambandet med rö–
relserna i ett stort kulturcentrum, kan man förstå, men pliktbudet visste han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
