Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15 - Rudolf Kjellén: Den norska landtvärnsklausulen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NORSKA LANDTVÄRNSKLAUSULEN.
Härmed hade stortinget intagit en ny, tredje norsk position i denna sak..
Man talade icke längre om skillnaden mellan anfalls- och försvarskrig. Däremot
ville man särskildt betona, att oorganiserade trupper såsom landtvärnet icke
hade med unionsförsvaret alls att göra; af den verkligt mobila styrkan åter
stod alltid hälften till unionskonungens disposition, så länge det gällde försvar
mom Skandinavien; ville han åter kommendera hela styrkan - inom eller
utom unionsområdets gränser - så behöfde han stortingets bifall. Sådana.
voro de förpliktelser till unionens försvar, som Norge för sin del frivilligt erbjöd
sig att bära vid sitt inträde i unionen - dock, såsom tinget uttryckligen för-
klarade, icke som ett >>ultimatum >> , blott som dess »proposition vid underhand-
lingarne », alltså fältet öppet till vidare rnedgifvanden.
Nu återstod att höra hvad andra parten, kommissarierna, skulle säga.
I
härom. Jämför man deras ståndpunkt med den, som stortinget nu valt, finner
man högst väsentliga olikheter. Skillnaden låg icke däruti, att tinget begrän-
sade unionskonungens makt som sådan till organiserade trupper, ty om något
annat kunde ej gärna blifva tal; men sakens kärna var den, att ena parten
yrkade full konungamakt öfver hela Norges aktiva arme, den andra gaf full
konungamakt öfver lzalfva hären och föreskref stortingets samtycke för befall-
ning öfver återstoden. Härmed ställde sig stortinget i bestämd motsats emot
en af de fordringar, som. kommissariernas Instruktion betecknat s5.som »af
oeftergifvelig egenskap»; någon öfverenskomme]se på denna basis var således
icke att vänta.
På stortingets beslut af den 2 5 0kt. följde alltså kommissariernas dikta-
men af den 28, innehållande deras ultimatum. KJart och skarpt uppfatta de
och fasthålla det väsentliga i saken, motpartens mening att söndra Norges
krigsstyrka 1 en del, som obetingadt måste hörsamma unionskonungens order
till försvar af unionens hela område, och en annan del, hvars medverkan be-
tingas af stortingets samtycke. Emot denna separatistiska hållning inlägga de
en bestämd och kraftig gensaga. De förkasta den redan af formella skäl, all–
den_
stund Mosskonventionen icke tillstadde stortinget något initiativ. Men
tyngdpunkten i deras anförande faller på sakens reala sida, det okloka och
Qrättfärdiga i ett dylikt förslag. Denna grundtanke genomföres med stor
skärpa ur alla synpunkter. »Finnes väl», säga de, »något correctif mot miss-
bruk uti det stadgande, att blott en del af krigsmakten får disponeras?» Om
kriget förefaJler Norge orättvist, »så förekommes det ju ej där’igenom att blott-
en del af nationen därför blifver ett offer?» Om ett fiendtligt anfall riktas
emot Sverige, »skulle det norska folkets ädla karakter och själfständighets-
känsla medgifva, att en del af norska armen blefve overksam åskådare af hela
svenska och halfva norska armens undergång?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>