Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15 - Rudolf Kjellén: Den norska landtvärnsklausulen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47° DEN NORSKA LANDTVÄRNSKLAUSULEN.
delen af sin här stJr utom unionen. Detta förhållande föranleder ännu ett par
reflexioner mot bakgrunden af våra föregående resultat.
Vi minnas att Norge r 814 gjort ett försök att komma undan sm unio-
nella plikt, men att detta strandade på kommissariernas, det vill säga umons-
konungens, det vill åter här säga Sveriges protester. H vad stortinget således
icke lyckades genomdrifva vid unionens ingående, det har det nu trott sig
kunna ernå genom att utan ändring af grundlagens bokstaf i tillämpningen
kringgå densamma. I 885 års värnepliktslag är i själfva verket, konstitutionelt
sedt, intet annat än Motzfeldts förslag i en ny upplaga, blott i ännu skarpare
disharmoni med unionens principer; ty nu är mera än hälften af den organi-
serade hären befriad ifrån skyldigheten att försvara Sverige, och den återstå-
ende delen, som i Mot;feldts tanke åtminstone med stortingets samtycke kunde
bli disponibel, kan numera icke under några omständigheter föras ut ur Norge;
p, det är värre ändå, man har dragit skrankor äfven kring den lilla resten af
unionskonungens rätt, man har satt stortingets samtycke till villkor för att af
liniens tjugutre tusen man använda mer än aderton tusen - hvilken siffra af
förslagsställaren SvERDRUP närmare förklaras såsom betydande .femton tusen!
H varje ord, som 1814 års kommissarier slungade emot Motzfeldts förslag, träf-
far således ännu bättre det nuvarande förhållandet. Norges frivilliga anbud
vid sitt inträde 1 unionen var att med halfva sin krigsstyrka obetingadt tjäna
dess ändamål; en sådan union kunde Sverige icke bifalla, därför skrefs den
unionella rätten genom bägge parternas öfverenskomrnelse så, att hvartdera
landet ställde hela sin mobila arme till unionens och det andras tjänst; nu lzar
Norge ensam,t afgjort, att Sverige skall bära hela sin ocli två tredjedelar af Norges
försvarsbörda. Så var det stora prejudikatet gifve·t, att unionella ärender reg-
leras af Norges vilja allena, Sverige har blott att tiga och lyda. Sju år senare
hafva vi bevittnat det nästa steget på samma väg, då den norska stat3makten
velat ensam bestämma, att - Sverige skall hafva egna konsuler!
Emot detta hjälper intet tal om formella befogenheter. Vi kunna antaga
att Norge har full och oinskränkt »rådighet» öfver sig: själft. Det kommer
ingen främling vid, om det behagar ett folk att vitza med sin grundlags ord;
om det lämpliga därutinnan må det själft döma. Men om vitzen göres i direkt
syfte att skada ett annat . folk, då ställer sig redan folkrättens första bokstaf
hindrande i vägen, och hvad folkrätten icke tillåter för skilda folk, det torde
unionell rätt mindre medgifva för medlemmar i en och samma statsförening.
Norge må därför fatta den »själfständighet», hvarom grundlagen talar, på
samma sätt som funnes ingen union: så själfständigt lärer det dock icke vara,
att det kan skrifva lagar för Sverige, bryta sina direkta öfverenskornmel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
