Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15 - Harald Hjärne: Minnestal på Gustaf-Adolfs-dagen 1892
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNESTAL PÅ GUSTAF ADOLFS-DAGEN 1892. 475
Men äran bildar dock blott det yttre omhöljet kring verk och gerningar,
som ega sin rätta innebörd i och genom sig själfva. Aran, i den enskildes lif
och i folkens häfder, är blott en mer eller mindre trogen återspegling af dessa
verk och gerningar på fjärmare eller närmare afstånd. Att fägnas åt en sådan
hägring får ej vara människonaturen förmenadt, men förslår ej långt, när det
gäller att verka på egen hand i den djupare och tyngre pröfningens stunder.
Ögonens eller inbillningens fröjd, äfven om dess ämnen äro värda denna känsla,
är ingalunda mäktig att fylla bristerna i förståndets skärpa, än mindre i viljans
styrka. Ja, själfva det medvetna och allvarliga uppsåtet att härma andre död-
liges förtjänta ära föder ej den fulla personliga kraft, som måste insättas i det
särskilda värfvets oundgängliga fullbordan. En hvar och hvarje folk, i lifvets
olika skiften, hvarje släktled af ett folk, måste framför allt stå på sina egna
fötter och kan ej lita ensamt hvarken på främlingars eller på närskyldes före-
dömen.
Må vi därför, utan öfverspänd eller tillgjord vämjelse vid det skimrande
skalet, i denna högtids timme lemna det å sido för att dess kraftigare taga
fasta på de fosterländska minnenas kärna, på detta minnes kärna, som för
visso ej får skymmas undan af ärans lagrar I Dess halt är ändå för stark, för
.. .
rik att uttömmas 1 några korta ögonblicks beskådan.
För oss är det då en öfverflödig äflan att fira Ltitzens och Leipzigs års-
dagar med en gång för alla stadgade festbruk, med sorgfälligt vägda och af-
1nätta, i kylig andakt upprepade, och förr eller senare utslitna talesätt, liksom
i forntiden Athens folk och dess vältalare allt jämt plägade fira segrarne vid
l\tiarathon och Salamis, medan den fosterländska kraften gick in i sin senhöst
och i vinterhvilans slummer.
Och lika litet behöfva vi rädas, om grannlaga eller tilltagsna händer
plocka några blad ur de ärekransar, som fordom flätats om våra hjältars hjässor.
Vi behöfva ej då känna oss som skrämde advokater, enkom bestälde att aftvå
misstagens eller syndens märken från vår folkfåfängas beläten, när vi betrakta
våra fäders verk.
Skall martyrernas och helgonens dyrkan, som samme våra fäder för dess
skrymtande osannings skull vräkt ut ur våra kyrkor, smyga sig dit in igen, få
innästla sig i våra sinnen under den missförstådda fosterlandskärlekens kåpa?
Kunna vi knäböja för stela bilder på guldgrund med sirligt penslade drag och
skära färger, som endast i aflägsen måtto erinra om naturens och mänsklig-
hetens värld? Våra ryske grannar förmäla, så mycket de kunna, sina folk-
minnen med helgonkultens åthäfvor, och det tillkommer ej oss att här döma
om deras seder. Deras tro är en annan än vår, deras lynne går åt andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
