Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15 - Harald Hjärne: Minnestal på Gustaf-Adolfs-dagen 1892
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l\IINNESTAL PÅ GUSTAF ADOLFS-DAGEN 1892.
håll, och människoanden kan bära den inre motsägelsen, så länge dess art
ännu är oröjd, fast icke längre.
Men vi hafva ingenting att skaffa med omöjliga helgon. Vi känna en-
dast ofullkomliga människor, som under jordelifvets villkor, med begränsade
krafter, i vedermöda, frestelser och stundom fall arbetat på en samhälls-
byggnad, ej skänkt som en nådegåfva af dem till oss, utan öfvertagen af dem
själfve som en uppgift och från dem öfverlemnad till oss att vidare befästas
eller förbättras. Och vi vilja stå upprätt, med granskande blick och lugnt
hjärta, om också i högtidligt allvar, äfven inför deras minne, som oveder-
sägligen hafva gjort de största och starkaste inläggen i detta det svenska folkets
samfällda arbete.
De fosterländska mmnena äro detta arbetes märkestenar på dess stråkväg
genom århundraden och människors släkten. När vi vårda dem rätt och i
sanning, då erkänna vi, att detta arbete, sådant det fullgjordes af våra fäder, är
i grund och botten det samma, som åligger äfven oss. Det står oss fritt att i
drömmen önska oss ett annat arbete, lättare, ärofullare, hugnesammare att
utföra. ~1en drömmen är och förblir bara dröm. Vi kunna ej undkomma verk-
lighetens kraf, äfven om vi smyga oss undan vårt arbete och spilla våra krafter
i drömmarnes tjänst. Men då taga det mänskliga samfundets lefvande makter ut
sin rätt emot oss, och det ödelagda arbetet begrafver oss själfve under sina spillror.
Vilja vi förstå vår egen uppgift i det samhälle, som har fostrat oss och
hägnar vårt lif, då måste vi besinna, att denna uppgift är blott en länk i den
stora arbetskedja, som efter fritt val, men med järnhårda band för valets följ-
der, förbinder oss ej blott med det samtida lifvet, utan ock med osedda släkten
både före oss och efter vår egen bortgång. Den enskildes uppgift är -
att i sin
mån fullfölja ett arbete, som han ej själf har grundlagt. Huru vår uppgift i
särskilda fall bör eller kan lösas, därom kunna vi lära åtskilligt, om vi för-
djupa oss i dess förgångna villkor, i det redan undangjorda arbete, hvari vårt
eget måste infogas. Det står dock fast, att vi, hvar och en för sig, i främsta
rummet måste lita på vårt eget samvetes, vårt eget omdömes röster, när vi för
vårt närmaste, vårt personliga kall, det månde vara enskildt eller offentligt,
lyssna uppriktigt till deras tal.
Men hvarifrån komma dessa röster? För visso ej från vår egen person
allenast, utan i dem tala äfven makter, som sträcka sitt lif långt bortom och
öfver vår egen tillvaro. Också det arf vi mottagit, det lefver kvar inom oss
själfve. Kunna vi ej till fullo utreda dess upphof och verkan, så kunna vi åt-
minstone, om vi vilja, tillstå, att det lefver. Om vi så göra, betyder detta
ej, att vi underkasta oss ett blindt öde, utan att vi stärka vår egen personlig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
