Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15 - Harald Hjärne: Minnestal på Gustaf-Adolfs-dagen 1892
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IINNESTAL PÅ GUSTAF ADOLFS-DAGEN 1892. 477
hets kraft genom medvetandet af dess samband med andra lefvande makter.
Så kunna vi med större tillförsikt sträfva att lösa våra särskilda uppgifter, så
sant det än är, att en hvar af oss, äfven den störste, den visaste, den bäste
mäktar finna endast en bristfällig lösning.
En sådan lifsmakt är det folk vi tillhöra. Och de fosterländska minnena
väcka vår samkänsla med detta folk äfven i dess förgångna. släkten, som ska•
pat dess lif ända in i våra dagar.
Men dessa samma minnen förbinda oss eJ med vårt eget folk allenast,
utan med mänskligheterr i det hela, med alla de folk, som våra fäder mött i
ömsesidigt arbete, af hvilken art arbetet än månde hafva varit. Ty dessa
minnen skilja oss ingalunda~ om de rätt fattas och tolkas, i fiendtliga män-
niskohopar. De lägga den kortaste och den tryggaste bryggan från det ena
folket till det andra. Innan ett folk är medvetet om sig själft, kan det ej,
lönar det icke dess möda att söka begripa andra. Och för att förstå och akta
de andra folkens egendomliga väsen, måste vi träda i samfärdsel med dem,
måste vi se dem i samlif med oss själfve och äfven med våra fäder under
olika dagrar. Den rättvisa uppskattningen lider ej af den klara insikten i äf-
ven de andra folkens begränsning. Ty den allmänna människolotten är så till
vida den samma. Och att erkänna gåfvornas och uppgifternas olika fördelning,
det är att böja sig för verkligheten, att egna sanningen den hyllning, som är
ett oundgängligt vilkor för allt mänskligt samlif.
Men hvarför ej ändå släppa dessa tyngande minnen och traditioner?
H varfö.r ej börja på nytt med friska, ungdomliga krafter, som sträfva franiåt
utan tillbakavända blickar?
Alldeles på nytt har likväl mgen dödlig hittills fått börja. Månge hafva
låtsat börja rent af på nytt, med eller utan god tro, men deras anspråk hafva
snart nog kommit till korta. Huru många förmenta nya uppslag, från de
gamla kyrkokätterierna till franska revolutionens och de moderna omstörtnings•
dogmernas dagar, hafva ej med buller och bång brutit sig fram i dagen och
sedan ej kunnat uthärda granskningens kalla ljus! Hon har funnit dem välla
upp ur traditionernas afsidesvrår, ur länge tilltäppta källsprång, och deras rent
af ålderdomliga skröplighet har till slut väckt själfve beundrarnes häpnad.
Den, som öfverrnodigt kastar folkens och mänsklighetens minnen bakom
sig, han just vedervågar att falla i de lurande traditionernas bakhåll.
Men visserligen kräfves det klarhet och mod att skilja emellan lefvande
minnen och döda. Gengångarne kunna härma lifvets åtbörder så väl, att de
allvarsamt förskräcka och fjättra den närsynte. Och inga yttre kännemärken
kunna inläras som lexor eller trollformler af den mörkrädde. Likväl afvärjer den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
