Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15 - Harald Hjärne: Minnestal på Gustaf-Adolfs-dagen 1892
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNESTAL PÅ GUSTAF ADOLFS-DAGEN 1892.
själfmedvetna personligheten, i kraft af sitt eget lif, allt, som söndrar och försvagar,
tillegnar sig allt, som sammanbinder och stärker, söker äfven i minnena endast den
eviga ungdom, som ock förlänar kraft att verkligen börja på nytt i den mån
det är människor förunnadt. De verkligen nya uppslagen födas oftare, om min-
nenas lifskraft får verka, än em de undanskjutas af förmätet lättsinne.
H var böra och kunna sådana personligheter utveckla sig själfva, om ej i
främsta rummet vid vetenskapens fria lärosäten, som finna sin rätta blomstring
i det egna folkets, i hela mänsklighetens samlif?
* *
Men främjar det mänsklighetens samlif att vårda fosterländska mmnen,
som förtälja om krig och blodsutgjutelse folken emellan ·2 H varför ej begrafva
den naturvidriga fiendskapen i glömska för att i stället endast fira den fredliga
kulturens stordåd, de hjältar, son1 försmått en blodbesudlad lager?
Ja, det är sant, kriget är ett naturvidrigt plågoris för folken. Det är
naturvidrigt liksom sjukdomen, liksom döden. Men liksom dessa båda är kriget
på samma gång naturenligt. Motsägelsen ligger i naturen själf, som vill lifvet,
men ej kan fullborda sin vilja. Äfven människolifvet är fjättradt i naturens
bojor, för så vidt som vår fria vilja är bunden af de naturliga fö1jder, som
uppspnnga ur våra egna, våra medarbetares och föregångares gärningar och
verk. Kriget är det mänskliga samlifvets stora utvecklingssjukdom, som för
det ena folket till död eller afmattning, det andra till kraftigare växt och rikare
odling. Men sjukdomens utgång betingas ej alltid af utvärtes seger eller neder-
lag. Stundom leder kriget alla de inbördes stridande folken till återvunnen
helsa, stundom sjunka de alla i vanmakt och elände.
Hvem önskar ej, att kriget vore borta ur världen? Det är kristendomens
hopp och tro, att kriget en gång skall försvinna, men icke kriget ensamt, utan
äfven all lekamlig sjukdom och död jämte syndens hela makt och naturens
alla brister. Utan denna tro är den eviga freden en hopplös dröm. Ty så
länge de mänskliga lidelserna förblifva sig lika under samma slags naturvillkor
som hittills, så länge ligger krigets frö förborgadt i hvarje mänskligt samhälle
och måste förr eller senare framalstra sin naturliga grodd. Om kriget möjligen
för en tid kan aflägsnas från staternas gränser, så utbryter det å nyo i staternas
eller statssystemens inre lif, ända tills den sanna friden med syndfri fullkom-
lighet har för alltid tagit sin bostad i människornas hjärtan.
Om således kriget tillhör vår värld som en oförneklig verklighet, den där
aldrig kan utrotas genom några yttre anstalter, lika litet som sjukdomarne
kunna undanrödjas genom något slags odödlighetspulver, – så måste och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
