Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16 - Edv. Alkman: Anne-Charlotte Leffler. Ett eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNE-CHARLOTTE LEFFLER.
hufvud af ovanligt fast och ganska harmonisk byggnad; det ger framförallt
intryck af energi. Ansiktet är manligt utan att vara okvinnligt; dess mest ka-
rakteristiska del är munnen. Läpparne äro mycket fylliga, men utan slapphet
i linien. Anletets vanliga uttryck synes hafva varit klart, öppet, djärft; ingen-
ting af drömmeri; en intelligens vänd åt det praktiska. Man ser, att hon
vill någonting, - kanske främst att hon vill veta hvad hon ·vill. Man ser,
.att hon ej är van att bygga luftslott.
Söker man människans karaktersdrag hos författarinnan, så får man nöja
sig med smått och ringa. Hon är i sina skrifter alltid reserverad. Till en
viss gräns är hon mycket enkel och begriplig; men bakom den, just där det
<ljupast och mest individuellt mänskliga tar vid, förlorar man spåret och finner
snart, att det knappast är lönt att söka trefva sig fram. Hon är alltigenom
för klar, för att man skulle förstå henne helt. Åt sina läsare levererar hon
,sin känsla först när den hunnit destilleras ut till en åsikt - aldrig förr. Hon
lefver sällan om ens någonsin i det intima förhållande till de personer hon skil-
-
drar, som sätter dem i stånd .att meddela oss någonting om hennes eget känslo-
lif, hur det svallar, när hon är upprörd och glömmer sig, hur hon personligen
.är ond, tillgifven, hettad af motvilja eller värmd af lycka. När hon i sina
skrifter höjer sig till en starkare affekt, är det alltid på sina åsikters vägnar,
-sällan på sin personlighets. Det var pur dumhet af kritik och allmänhet, när
n1an inbillade sig, att hon i ett af sina sista, mest uppseendeväckande arbeten
skulle ha skildrat sig själf: hon älskar nog att porträttera, men saknar de
flesta diktares fallenhet för själfporträttet. Hon reciterar, lugnt och eftertänk-
·samt, bedömer människor och förhållanden utan att förifra sig, i en ton som
hade hon nyss aflagt vittneseden och för sitt samvetes skull fruktade att lägga
ett jota till hvad hon sett. Och ändå lägger hon åtskilligt till realiteten, men
.alltid emedan hon tror sig hafva sett det.
I april I 887 klagar hon i ett bref till sm vämnna, Sonja Kovalevsky:
» Jag har förlorat öfverblicken och det intensiva sarnlifvet med mina figurer».
Det skulle förvåna mig, om hon ej ofta känt det så. När hon skrifver, lef-
ver hon ej samman med sina pers’Oner; hon vittnar om dem. Det är också
ur vittnets sinnesstämning hennes stil format sig. Mqn har kallat hennes stil
objektiv; uttrycket borde preciseras till ojäfvig.
:När fru Leffler var ung och började skrifva, höll den moderna realismen
som bäst på att formulera den dogm, som för ett par årtionden skulle beher-
ska literaturen. Dogmen fick en mycket allmänt hållen och därjämte klang-
full rubrik: den kallades för sanning. Här är ej nödigt att yttra sig om det
väsentliga värdet af den litterära teologi, som fick tak under detta stora ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
