Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16 - Edv. Alkman: Anne-Charlotte Leffler. Ett eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SuO ANNE-CHARLOTTE LEFFLER.
Vid ett närmare skärskådande visar det sig för öfrigt, att de Lefflerska
kvinnornas »sanning» eJ alltid är enahanda. Under tiden mellan de båda
nyss citerade novellerna har författarinnan ej obetydligt justerat sina begrepp
om arten af kvinnans sanna väsen. På det tidigare stadiet höjer sig kvinnan
till ,>sanning» i strid med eller under uppoffring af hvad som i sarkastiskt tonfall
benämnes hennes kvinnlighet; på det senare tyckes kvinnligheten – och som
jag tror med rätta - räknas med såsom hörande till en »sann kvinnas» nöd-
vändigaste utstyrsel. Det är under åtskiljandet af sant och falskt hos den mo–
derna kvinnan som fru Leffler på allvar stöter på kvinnlighetens oberäkneliga
och ofattliga makt. Tydligen vållar det henne mycket bryderi att ej kunna
för sitt förstånd, på hvilket hon vant sig att lita, klarera detta obestämda nå–
got, som hon ibland påträffar, där hon minst anat det, men ibland saknar, där
det enligt all beräkning b9rt finnas. Hon försöker gång efter annan att skil-
dra det, men alltid i känslan af att ej lyckas. Hon betänker icke, att enligt.
naturens ordning kvinnligheten eges af kvinnan, men fattas endast af en man.
Ingen annan än hon själf - och några tusen kvinnor till - bör kunna undra
på, att hon ej spårat upp många drag af kvinnlighetens natur. Egentligen har
hon ing~nting annat hittat än omedelbarheten, på tal om hvilken hon tvärt.
citerar tvänne nzanliga författare, Goethe och Kierkegaard, och hvars kärnpunkt
hon utan vidare lägger i omedvetenhet, reflexionslöshet. Skulle, som hon tror,
dessa egenskaper vara det mest ursprungliga i kvinnligheten, vore det detta i
kvinnans natur, som gör henne mest åtrådd af mannen och bäst lämplig att·
fylla sina plikter mot släktet, så ser jag ingen annan råd för oss män än att
i vårt eget och släktets intresse upprätta kvinnliga uppfostringsansta1ter, i hvilka
kvinnan föres konsekvent mot det omedvetnas stadium, anstalter, som alltså
finge ett syfte stick i stäf motsatt de redan befintliga idiothemmens. Men till
all lycka är nog kvinnlighet något helt annat än fru Lefflers uppfattning eller
uppfattningar däraf. Efter hvad jag tror, lyckas hon i sitt studium af kvinnan
aldrig komma i den strömfåra, naturen själf danat. I sitt tidigare författarskap
strandar hon på Scylla, när hon drar i kamp för kvinnans medvetenhet, hvar-
vid ett nästan politiskt mål föresväfvat henne i form af kvinn1igt klassmedve-
tande, ·- · målet är då ännu kvinnosakskvinnornas: ett slags stor fackförening af
hela kvinnokönet -; sedan lagar hon upp sin julle och styr kurs rakt på Karyb-
dis, den· motsatta ytterligheten, där hon väntas af ett kvinnlighetsideal efter en-
gelskt mönster. Fullt klart uttalar hon aldrig den enkla och naturliga princip för
kvinnans utveckling, som heter jämvikt mellan medvetenhet och omedvetenhet,
och enligt hvilken förståndets och känslans jämsidiga odling frambringar den
ofelbara takt och den nobelhet i känslo- och viljelif, som är en af kvinnlig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
