Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16 - Litterära notiser - Gustaf af Geijerstams nyutkomna diktsamling - Axel Lundegård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERÄRA NOTISER.
huruvida hos oss svenskmannasinnet finnes kvar, - vi må så strida i en ra-
dikal tidnings spalter eller på en konservativ tidskrifts sidor. Och därvid bör
ingen af oss förlora tron på att vi ega ett hugstort folk bredvid oss och
bakom oss, blott vi förstå att göra vå’r plikt. Lumpenhet och småsinne ha
funnits i alla tider, och det var icke alltid, som det svenska folkets söner fri-
villigt gingo ut att skrifva folkens öden. Vi tro ej på det talet, att detta
svenska folk är sämre nu än fordom, - vilja ej tro därpå. Vi kunna blicka
tillbaka på forntida ära, utan att glömma ett ögonblick nutidskraf och fram-
tidsmål. Och det är vi själfva, som med handling skola visa våra söner vä-
gen, annars är hoppet till dem ej mycket värdt.
Samlingen »Minnen och drömmar från Ryssland», som följer närmast
efter dikterna om »det gamla landet», göra intrycket af dagboksanteckningar
under en resa, hvilka ej sakna esprit och här och där poetisk schwung. Men
de stora känslor, som man skulle väntat hos en skald, inför det lidande jätte-
folket i öster, tycka vi oss här ej rätt finna uttryckta. Såsom en poets rese-
intryck äro emellertid dessa dikter ingalunda förfelade, om ock hvarken syn-
nerligt djupa eller fulländadt klara.
I »vintersagan» om Tannhäuser förstå vi ej rätt meningen med de något
själfsvåldiga kväden, som förf. låter sin hjälte »sjunga i bärget». Tilltalande
är grundtanken om Tannhäuser, som lät sig fångas af Venus och i hennes
sköte glömde alla sina plikter, till dess att han får höra korsfararhärens sång
och han spratt upp som ur en lång sömn, sade älskogsgudinnan farväl och
ville åter störta sig ut i det dådkraftiga lifvet. » Han drog ett djupt andetag
och ville spänna om sig sitt svärd. Men det var icke längre ett svärd han
höll i sin hand. Det var en böjd pilgrimsstaf. Själf var han en grånad gubbe.
Hans anlete var fåradt och hans rygg krökt. Så vandrade Tannhäuser från
Venus’ bärg som pilgrim tilJ den heliga grafven. » - Häftet afslutas med en
del blandade, smärre dikter af olika värde.
Någon »skald af Guds nåde » är kanske ej förf. till denna diktsamling.
Han tyckes oss därför hafva för litet af verkligt lyrisk ådra i sina kväden.
Men det finnes åtskilligt i dem, som man ej glömmer så snart, och för hvilket
man bör vara dess författare tacksam. Det är icke kling-klang-poesi, han bju–
der, och hans ord göra intrycket af att vara ärligt sagda och innerst allvarligt
menade, äfven då de klädt sig i skämtets dräkt.
.J,
, ;-
~
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
