Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17–18 - S. A. Fries: Symbolstriden i Tyskland och dess betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYMBOLSTRIDEN I TYSKLAND OCH DESS BETYDET.,SE 55 1
och lärdom som Franks på ]ängden skall bli omöjlig inses af själfva bilden.
Däremot är det visst, att den ena professuren efter den andra tillfaller ritschlia-
nerna i Preussen, i ännu högre grad i Hessen och nyligen äfven i Baden och
\Vtirtemberg. Äfven den s. k. liberala teologiens förkämpar synas glesna i
Tyskland, i Holland herskar den religionshistoriska teologien, och i England
har kriticismen vunnit starkt fotfäste. Med skäl kan därför Battenberg säga.
>)Man kan ej afsätta eller pensionera alla de professorer, hvilka följa Harnack,
alla de präster, hvilka innerst öfverensstämma n1ed honom, ty då vore snart
hälften af alla predikstolar tomma, och man skulle med tiden se sig nödsakad
att anförtro utbildningen af blifvande teologer, efter katolskt mönster, åt kon-
vikter och seminarier, tilläfventyrs under ledning af Crischonabröder och
stadsmissionärer. »
Sådan är ställningen. Så snart dessa känna sig mäktiga nog, skall
otvifvelaktigt en ny trosbekännelse genomdrifvas. Det tillkommer ej oss att
döma om halten af hvad här kommer att presteras. Det gör historten i sinom
tid. Men om det är til1åtet för oss att se på det närvarande ti11ståndet inom
den protestantiska kyrkan och mäta dess betydelse med vanliga mänksliga om-
dömen, så skulle jag för min del vilja uttala den innerliga önskan, att pro-
testantismen ännu måtte bevaras från detta öfvermåttan betydelsefulla steg att
skrida till antagandet af en annan församlings-trosbekännelse än symbolum
apostolicum. Jag vill därvid ej fästa mig så mycket vid, att många enskilda
själars frid skall lida däraf, ty detta är alltid en nödvändig sak, utan jag vill
framhålla, att jag ej tror, att protestantismen ännu är nog stark att lemna det
gamla fästet för att intåga i ett nytt. Ty säkert är, att med den gamla för-
samlingstrosbekännelsens fall är signalen gifven till hela det gamla dogmats fall.
Men hvar står då den nya tros- och lifsåskådningens bål verk att finna? Att
uppföra denna äro teologien och kulturen i färd med, men grundvalarne sticka
knappt öfver marken. Redan står Rom med sitt skadeglada ansikte och jublar
öfver protestanternas nöd, och från öster hotar barbariet västerlandets kultur.
Äro vi nog starka att företaga det väldiga jättesteget? Det skall förvisso en
gång tagas, men skall det tagas nu ? Jag tror det ej. Men människan spår
och Gud rår, heter det~ och det kan ·ju vara Guds mening, att vår kyrka skall
genomgå en ny reformation. Otaliga människor längta därefter och många
symptomer i samtidens religiösa lif visa härpå. Tallösa äro de skrifter, som
utgöra uttryck för denna »kiliasm». Jag påminner här endast om Tolstoy och
v. Egidy. Äfven den svenska kyrkan har på sätt och vis officielt erkänt
behofvet af en ny reformation, då erkebiskop Lindblom i företalet till 1809
års handbok säger, att Jesu lära blef genom reformationen skild från mång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
