Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19–20 - Robinson: Renan och Pasteur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RENAN OCH PASTEUR.
579
gande, men tillika kanske mera ungdomlig, än man 1 förväg skulle vågat
antaga.
Talaren återupprepar gång efter annan i oförtydbara ordalag sin för-
säkran, att den dagliga lifsgärning, som är hans egen, experimentalvetenska-
pens utöfning, är till själfva sin natur »positivistisk», icke för ett ögonblick
befattar sig med något slags »hänsyn till tingens väsen, världens ursprung och
ändamål» eller hvilket metafysiskt spörsmål det än vara må. Något som emel-
lertid ej alls hindrar honom att, i motsats till positivisterna, på lifligaste sätt
upptaga som sm egen tankebekännelse nedanstående citat från »en» - enligt
hvad Pasteur själf säger om honom - »eminent spirituell psykolog>>:
»Jag har för längesedan kommit till den åsikten, att deni som icke hade
andra än klara ideer, helt visst vore ett dumhufvud. De oskattbaraste begrepp,
som vår mänskliga intelligens gömmer, röra sig längst borta i scenens bak-
grund och i en halfdager. Och det är kring dem, de dunkelt hopade ideerna,
som våra klara ideer kretsa, för att vidgas - och utvecklas - och höja sig. Vore
vi afstängda från denna bakre scen, så komme därmed själfva de exakta ve-
tenskaperna att förlora den storhet de hemta ur sin hemliga rapport till andra,
oändliga sanningar, dem vi blott ana.»
Och Pasteur tillägger: » Grekerna hade uppfattat den dolda makten i
denna, alla tings undre sida. Det är af dem vi fått i testamente ett af vårt
språks skönaste ord, ordet enthousiasme - ’Ev 0so<;’ -, en inre Gud. Måttet
för storheten af människoverk är själfva inspirationen, som framkallade dem.
Lycklig den, hvilken bär inom sig ett gudaväsen, ett skönhetens ideal, och
som lyder det: konstens ideal, vetandets ideal, fäderneslandets ideal, de evan-
geliska dygdernas ideal! Där äro ]ifskällorna till stora tankar och stora hand-
lingar. Alla belysas de af det oändligas reflexer.»
Vi återkomma sedan genom ett eller annat uttömmande citat till denna
egendomliga sida af Louis Pasteurs naturalism. Nu först något om den an-
dra, mer kända formen för tankearbete.
Den rationalism, hvars vidt och bredt omtalade målsman Renan var och
hvilken jag inledningsvis antydt såsom »den mest utvecklade», har numera in-
tet kvar hvarken af den banala rationalismens eller den vulgära naturalismens
lätt igenkänliga oskick. Arrogans och intolerans, af hvilket slag som helst,
höra s. a. s. till de antediluvianska former, som icke längre låta inpassa sig
på någon plats inom denna, redan så mångfaldigt och fint organiserade tanke-
värld, nej icke ens i egenskap af erkända fiender. De äro nu på sin höjd
föremål för ironiens tillfälliga, halft nedlåtande, halft muntra sidoblick.
Denna rationalism är till sitt innersta väsen, om än icke längre till sma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
