Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19–20 - Robinson: Renan och Pasteur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
580 RENAN OCH PASTEUR.
yttre åthäfvor densamma, som 1 slutet af förra århundradet och under ena
hälften af vårt eget beherskat nästan hela filosofien och en god del af teo-
logien. Den erkänner inga ogenomskådliga mysterier. Den bär inom sig
behofvet att systematisera allt. Den är uttrycket för förnuftets omätliga fordran.
Den kräfver orsakssammanhang och skönjbar, ej å någon punkt afbruten ord-
mng. Den går icke in på att från detta kraf undantaga eller fridlysa något,
icke ens det vi numera mystiskt kalla »de yttersta grunderna», nöjande oss,
i vår erkända ovetenhet inför dem, med resignationen - eller kanske dock
rättare med analogislutet: När naturlagarne med hvarje ny forskningens dag
visa sig för oss mer och mer fria från motsägelser, då måste ock deras okända
upphof, hela tillvarons ursprung och ändamål ännu vissare vara det. Nej, den
vill med egen blick intränga äfven bortom dessa, våra obevekliga gränser,
också på andra sidan vara själf med om att bevittna ordningen. Och när -
såsom för Renan och några andra af de finaste iakttagarne - detta tidigt
nog upptäckes vara en ogörlighet; då vaknar förnuftets vemodiga själfhämd,
skepticismen.
Merendels gifver sig denna hos Renan uttryck i en skarpt tillspetsad,
men lätthändt, snabbt öfverfarande ironi. Någon gång likvisst borrar den sig
hårdare in i sitt föremål. Sorg och bitter harm tyckas liksom fördjupa stin-
get. När han, exempelvis, klagande öfver Littres nyligen timade bortgång,
talar om döden, som denne själf med sådant lugn motsett, säger han:
»Jag däremot finner den vidrig, förhatlig, vettlös, när den blindt sträcker
sm kalla hand mot dygden och snillet. En inre röst, till hvilken allenast de
goda och ädla veta att lyssna, tillropar oss oafvändt: ’Sanningen och det
goda äro ditt lifs mål. Offra allt på denna uppgift.’ Och när vi hörsam-
mat sirenen inom oss, hvilken säger sig bära lifslöftena, när vi nått gränsen,
där lönen borde varit till finnandes – ack! den bedrägliga trösterskan ! hon
sviker oss. Denna samma filosofi, som lofvade sätta oss i besittning af dödens
hemlighet, ursäktar si.g stammande; och idealet, som lockat oss ända till ytter-
gränsen af den luft, i hvilken man kan andas, öfvergifver oss, när i vår sista
stund blicken söker det. Naturens mål är hunnet; ett allvarligaste försök är
fullföljdt; ett beundransvärdt lif är förverkligadt. Och då, med denna sorg-
löshet, som är hennes kännemärke, lemnar oss tjuserskan - och öfverlåter
oss till rof åt nattens dystra fåglar.»
Renan antyder i en snabb öfverblick af Pasteurs upptäckter dittills, hvilken
ny förbindelseväg denne visat mellan oorganiskt och organiskt, från och med
företeelsen af dissymmetri i vissa salters krista1lisering samt ända fram till det
af den store kemistens många bakteriologiska problemer, som just då var un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
