Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19–20 - Robinson: Renan och Pasteur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RENAN OCH PASTEUR.
<ler lösning (rabiessjukdomens); och han utropar med oförställd beundran -
men ej heller utan en känsla af saknad å de humanistiska studiernas vägnar:
»H vad ni är 1ycklig, som får sålunda med er konst röra vid själfva lifvets
källor! Ingenting i era arbeten går förloradt. Ni skall komma att hafva
infogat en stödjesten i förbanden å sanningens evärldliga byggnad. Bland alla
som hängifvit sig åt ett helt annat slag af intellektuelt arbete, hvem kan för
sm del hafva samma förvissning?»
Man må dock ej i anledning af denna tillfälliga suck tro Renan resig-
nera eller söka slå sig till ro med ett naturvetenskapligt åskådningssätt i ut-
byte mot den ursprungliga rationalismens ändlösa frågande och oaflåtliga rör-
hghet. Lugnet är icke hans luftstreck. För det slags tankearbete, i hvilket
han förbrukat sin ungdoms drömmar och sin mannaålders kraft, äro lif och
oro närsläktade begrepp. Han afundas ju möjligen Pasteur dennes trygga,
begränsade, strängt lagbundna framfärd, men skulle i själfva verket ej för den
vilja offra sitt eget friare, oberäkneliga, öfverraskande sätt att när som helst
flytta sig från ena yttergränsen för möjlig mänsklig åskådning till den motsatta.
»Ordet», säger han, »ordet till gåtan som plågar och tjusar oss, varder oss
· aldrig gifvet. H vad mig vidkommer, så, när man förnekar några bland funda-
mentaldogmerna, får jag håg att tro på dem; när man åter bejakar dem,
d. v. s. i annan form än på vacker vers, griper mig ett oöfvervinneligt tvifvel.
Jag räds för möjligheten, att man torde göra sig allt för säker, och - som
denna bekännerska af mystiken, om hvilken Joinville talar - ville jag ibland
kunna bränna upp paradiset af kärlek till Gud. Det är i dylika fall tviflet,
som iltgör förtjänsten.» - – »Mänskligheten bör ju bli hörd i sina instink-
ter. Mänskligheten har rätt i grunden. Men i formen, i enskildheterna? 0,
den kära, rörande drömmerskan, hur hennes fromhet kan leda henne vi]se !
Och skälet är så enkelt: Det gifves olösliga spörsmål, men på hvilka vår
moraliska känsla vill hafva svar. Man gör härutinnan de vackraste föresatser
om intellektuell nykterhet, och man håller dem icke. Vår store Littre till-
bragte hela sitt lif med att förbjuda sig tänka öfver de högsta af alla frågor
och med att beständigt tänka på dem. Stackars goda, mänskliga medvetande!
H vilka mödor det ålägger sig för att fatta det ofattliga! Hur man älskar att
se det läxa upp sig, ändra åtgärd, hålla räfst, fördöma sig, väcka sträfvandena
igen, börja arbetet på nytt efter hvarje förstämning - för att tvinga in i en
formel det som är oss förbjudet att veta och hvarom vi ej förmå underkasta.
oss att stanna i okunnighet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
