Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 19–20
- Robinson: Renan och Pasteur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RENAN OCH PASTEUR. 587
––––=-
sinnrikhet, samma glädtighet och goda intellektuella helsa som en Lucianus, en
Montaigne, en Voltaire. Och vår slutliga behållning -? Ja, den är än en
gång denna: att den störste bland vishetsmännen tör varit Predikaren, när
han visar oss världen som ett rof för människornas dispyter, alla med den
utgången, att de icke förstått något af allt som finnes där från den ena af
hennes ändar till den andra.
»Men hvad gör det, när allt kommer till allt, då denna försvinnande
lilla vrå af verklighet, som vi ändå skymta, är full af hänförande harmonier,
och då lifvet, sådant det nu blifvit oss öfverlåtet, är en förträfflig gåfva och
för en hvar bland oss uppenbarelsen om en oändlig godhet.»
* ,,,
·,-
*
I nästa stycke, af dem jag finner mig böra intaga här, synes Renan med
ett något låtsadt missförstånd bemöta vissa af Pasteurs ord, tör hända endast
för att få tillfälle att gendrifva en del falska förespeglingar, dem tvifvelsutan
ett flertal läsare annars komme att våga sig in på under åberopande af den
store naturforskarens auktoritet.
Renans motreplik lyder så:
»’Den’, säger ni, ’som påstår det oändligas tillvaro, hopar i detta påstå-
ende mer öfvernaturligt, än som finnes i alla religionernas alla underverk’ - !
Ni går, synes mig, väl långt, min herre. Ni utfärdar här en attest åt lättro-
genheten i hennes allbekanta smak för underliga rykten. Tillåt mig en di-
stinktion. I idealets rymder - . åh! där har ni rätt. Där kan man färdas
hela evigheten igenom utan att stöta mot hvarandra. Men idealet är icke det
där i säregen mening öfvernaturliga, som hålles före att vara förnummet i någon
punkt af tid och rum. Detta återigen faller under kritikens räfst. Det tänk-
baras rike, hvilket står drömmens nära, är ej de faktiska tilldragelsernas rike.
Religionerna föreläggas oss som timade historie-data, och böra då diskuteras
som denna klass af data, d. v. s. medels den historiska kritiken. Ja - och
öfvernaturliga historiska händelser, denna sorts händelser hvaraf den religiösa
historien är full, om dem excellerar M. Littre i att visa, att de icke hända.
Och om de icke hända, har man då icke anledning att göra sig Ciceros fråga:
’Hvarför hafva dessa hemliga krafter försvunnit? Kan det icke komma sig af,
att människorna .börjat bli mindre lättrogna?’ M. Littres metod förblir – med
ett ord – ypperlig inför det slags sakförhållanden han hade förskaffat sig vana
att pröfva. Sakförhållanden, i hvilka man tror sig se mellankomster af parti-
kularviljor, öfverordnade människan och naturen, försvinna i mån som man
tränger den1 närmare. Intet historiskt faktum af denna sort är bevisadt, vare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Nov 18 14:03:19 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1892/0601.html
