Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19–20 - Lenn. Kjellberg: En återuppstånden författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ÅTERUPPSTÅNDEN FÖRFATTARE.
Det spelhus ligger, som för packet tillhåll är,
För sjåare och rymda slafvar, det vet han.
Och stackars taflan, som jag sliter ut mig på,
Att få den vaxad hvarje månad, helt ensam
Nu ligger den vid bädden, närmast intill väggen,
Om icke med en min som skuggornas furste
Han skrifver något vackert! Skrapar den, gör han.
Men tärningarne ligga mera glänsande
I sina nät och sina pungar, än flaskan
För oljan, som till allt, så godt som, vi bruka.
Han känner ej i alfabetet en bokstaf,
Om ej man tutar i hans öra fem gånger.
För några dar sen stafvade hans far Maron
För honom, men han gjorde därutaf Simon, 1
)
Den lille älsklingen, så nog jag tanklös bör
Mig kalla, som ej honom lär i bet föra
En flock af åsnor, utan bokligt kunskapsvett,
I hopp att få ett stöd för ålderns svaghetstid.
Och när vi, jag och far, som gammal är nu ren
Och ganska svag såväl till hörseln som synen,
Befa1la honom att, som gossars plägsed ä r,
Uppläsa någon dikt, så silar han fram den.
» A pollo – jägare» 2
) jag kan det, ja mormor
Din krake, kan det också, s01n ingen skolbildning
Har fått, ja hvarje Fryger; och om vi vilja
Förmana hon01n något strängare, så plär han
På trenne dar ej hemmets tröskel mer känna,
Men plågar mormor, gamla fattiga gumman,
På taket ock han då plär rida med benen
I sär och voltigerande liksom apan.
H vad tror du, att mitt hjärta, stackare, lider,
När det jag ser? - Ja, han är just ej värd mycket,
Men alla tegelpannor krossas som mört bröd,
Och när sen vintern nalkas, måste jag ut med
Sju hela öre för hvar endaste panna.
Det finnes blott ett tal i hela grannskapet:
Det här har Kottalos gjort, Metrotimes son,
Och det är sant, så att man kan ej ens knysta.
Men märk, hur ruggig hela ryggen hans ter sig,
Liksom en delisk fiskares uti skogen
På hafvet van att sömnigt nöta bort lifvet.
1) Det förra namnet var ett gammalt fräjdadt hjältenamn, så hette en af hjältarne vid
T ermopylai, det senare hade på denna tid en dålig klang.
2
) Hon imiterar förmodligen här gossens mindre flytande deklamation. Antagligen var
detta något bekant deklamationsnummer, möjligen ur någon tragiker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
