Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 19–20
- Ibsens tvänne senaste arbeten
- I. J. A. Eklund: Om »Hedda Gabler» och »esteticismen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBSENS TVÄNNE SENASTE ARBETEN.
Ända m 1 döden är emellertid verkligheten hård mot esteticisterna. Det
är svårt att afvinna det onyttiga J lifvets själfmord någon skönhet. Nej,
Redda Gablers likar skola nog finna, att i lif och död gäller för deras räkning
den lag, om hvilken hon säger: » Åh, det latterlige og lave, det l<Egger sig som
en forbandelse over alt det Jeg bare r0rer ved.»
* *
*
Man har påpekat, att naturen använder sm öfverflödande kraft, den kraft
som eJ tages 1 anspråk i och för lifvets väsentliga funktioner, till _skönhets-
alstring. Därför kan skönheten vara ett väsentligt kännetecken på det friska,
normala, rika lifvet. Den lagen gäller nu också människors lif. ~v1en så fort
skönhetssträfvandet eger rum på bekostnad af det mänskliga lifvets djupare in-
nehåll och sättes såsom dess kärna och mål, blir det ett tecken af förfall.
Realiteterna försvinna, och blott den form hvari de klädt sig får fortfarande
någon betydelse. Man sjunger ej längre därför, att hjärtats känslor vilja bryta
fram i sång, n1an sjunger för den sköna formens skull. I\1en då man ju måste
SJunga om något, så lånar man detta innehåll från flydda tider. Man lånar
till att börja med den svunna gudstron, den svunna kärlekens motiv, och med
den högt uppdrifna teknikens tillhjälp kan man till en viss grad reproducera
det flydda. Kring det tomma lifvet, som en gång fylldes af personliga lifs-
förnimmelser, en gång förädlades af höga tankar och viljeimpulser, virar man
en slöja af former, behagliga för ögat, för känslan, för stämningen. Så upp-
kommer en finare, en romantisk esteticism.
Den fattigare utrustade själen behöfver kanske ingenting annat än tyger,
färger och comme-il-faut, där den djupare anlagde kräfver konstens och den
andliga förfiningens högsta alster. Meri i grunden är åskådningen densamma.
Emellertid stannar utvecklingen icke där. Personlighetens hunger efter djupare
lifsinnehåll är så stark, att tomheten blir olidlig. Där uppstår då den förtviflade
jakten efter starkare och starkare stimulanser, som skola fylla »livsbega:;ret».
Och då det disharmoniska verkar skarpare än det harmoniska, så lemnar man
till sist krafvet på skönhet och jagar efter det förra. som afficierar starkast.
Så kan man komma till det ful as, det gräsligas estetiska apoteos. Konsten kan
urarta till virtuosmässig förmåga att åstadkomma pinsamma intryck.
Jag vet ej on1 Viktor Rydberg historiskt har rätt, då han tecknar Nero
såsom esteticist. Men han kunde otvifvelaktigt hafva rätt. Och det ligger
något af neronisk grymhetsnjutriing i det sätt, hvarpå man en tid hos oss dvalts i
det gräsliga, fast man ju nu för tiden öfvervägande blott låter fantasin vara
med om att sticka dissekerknifven i mänsklighetens sår. I förra tider handlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Nov 18 14:03:19 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1892/0628.html
