Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19–20 - Ibsens tvänne senaste arbeten - I. J. A. Eklund: Om »Hedda Gabler» och »esteticismen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBSENS TVÄNNE SENASTE ARBETEN. 61~
J
man mera. Då komponerade man icke eländet i diktens form, utan man fram-
bragte elände. Det var »realism», då Nero diktade sina epos i blod och
lågor. Våra esteticister på fulhets- och gräsljghetsstadiet äro naturligen kam-
marrealister. Och den stora massans nöje af uselheten är nog ännu mer pla-
toniskt.
Vi ha i det föregående’ antydt, huru en absolut hjärtlöshet står alldeles
förträffligt tillsammans med den högsta estetiska känslighet, där det icke finnes
ett korrektiv i den moraliska lagen, kärlekens lag. T\1an bör i detta afseende
,observera skillnaden mellan den moraliskt utl~fvade franska naturalismen och
den ryska pessimismen. Hos den senare, hos en Turgenjef, Dostojewsky,
Tolstoy sjuder det af medkänsla. De kunna känna för andra. För många
västerns realister finnes däremot egentligen ingenting realt med undantag af
deras eget mer eller mindre snuskiga jag. Den beprisade »objektiviteten» i
-skildringen af mänskligt elände och brottslighet är en brottslig kallblodighet.
Att icke harmas öfver synd~ att icke lida af olycka är den stora underlåten-
hetssynden mot rättfärdighets- och kärleksbudet. Det är Redda Gablers och
Peer Gynts synd. Det hjälper icke att fråga med denne:
"Hvor t0r de skrive
mig til bogs det negative?"
Kristus säger: >
;, hvad I icke hafven gjort – –.»
Denna esteticism har en tid bortåt spelat demokratisk. I sanning en
kolossal humbug. Den måste bli aristokratisk och proklamera den begåfvade
n1änniskans aristokrati. Och denna blir nog värre än hvarje annan, eftersom
de olycklige obegåfvade sakna sitt människovärde på grund af det outgrund-
liga ödets beslut. De äro födda parias. - Omsvängningen från den spelade
demokratin har faktiskt egt rum. Nietsche gaf parollen, och den oförliknelige
i norden, Brandes, lyssnade, och i Sverige ha ju Strindberg och Ola Hansson
predikat »öfvermänniskanS>> evangelium. Man· har emellertid blott behöft
komma dessa herrar aristokrater något närmare för att känna dem »iukta af
inbilskhet».
Det är att hoppas, att människorna komma underfund med bankruttmässig-
heten af den moderna s. k. realistiska formen af esteticismen. Dess represen-
tanter bli nog snart ).)tnette mcend » allihop. Och det lider intet tvifvel, att de
då kunna bli religiösa, skola bedja till jungfru Maria, ja kanske gå i
kloster och vi]ja ha oss med. . Men det blir ändå lika moraliskt vär-
delöst, lika blott estetiskt, alltsammans: en cynisk sammanblandning af jungfru
Maria och den sköna synderskan, af öl och nattvardsvin, morfin och böner.
Det gör detsamma, om denna esteticism kommer att »d0 i sk0nhed» i fröken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
