Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19–20 - Ibsens tvänne senaste arbeten - II. Fritz Mauthner: Ett tyskt omdöme om »Bygmester Solness». Öfvers.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBSENS TVÄNNE SENASTE ARBETEN. 619
från hafvet». Hon förleder en sjuk att fördärfva sig. Måhända tror hon på Sol-
ness’ storhet, men i hvad fall som helst hetsar hon till döds den viljelöse man-
nen med tron på sin starka vilja. Solness blir offer för svindeln, när han stiger
upp pa en byggnadsställning. Att sätta kronan på tornet å hans nya hem,
det är det »omöjliga», som Hilde tvingar honom att utföra. Åter en lek med
abstraktioner. I »Nora» är det blott hon, som icke vet, hvad det »underbara»
är som hon yäntar på; publiken vet det mycket väl. l\fen liksom i » Frun
från hafvet» det »hemska», i »Redda Gabler» döden »1 skönhet», så förlorar
sig också här det » omöjliga» i ett mystikt dunkel.
Under det att Aline och husläkaren så småningom komma till den öfver-
tygelsen, att Solness är sjuk, går mellan honom och Hilde suggestionens spel
ifrigt fram ·och åter. Slutligen förmår hon honom, väl blott för att tillfreds-
-ställa hennes behof af något sensationellt, att klätt,ra upp till tornspetsen. Hon
förvirrar honom genom ett utrop, han faller ned och slår ihjäl sig.
Jag tror nog, att just· denna scen skall förefalla så väl publiken som
Hilde förfärligt spännande. Men här har vi blott med arbetets litterära värde
att göra. Och i det hänseendet fruktar jag, att Hilde Wangels oklara gestalt
ställer sig stillöst mellan de andra, verklighetstrogna gestalterna. Det är vis-
serEgen något mycket skönt och i bästa betydelse poetiskt i dessa växeltal
mellan den sjuke mannen och den förvända flickan. Det sätt, hvarpå Hilde
framställer det såsom byggmästarens högsta uppgift att icke mera bygga kyrkor
och boningshus, utan luft:slott, är ännu vackert i sin paradoxa stil, och vid
slutet af ett sådant samtal blixtrar åter ett af de stora symboliska ord fram,
för hvilka vi framför allt beundra »Brands» diktare. Hilde fordrar af bygg-
mästaren »att han själf skall kunna stiga lika högt upp, som han bygger».
De förlora dessa halft mystiska förhållanden icke i intresse, men de antaga
slutligen den lyriska karakteren af snillrika dårhusfantasier. Väl att märka, det
är icke Solness’ sinnesrubbning, som stör mig; ty den är objektivt framställd
och ett tydligt led i styckets ekonomi. :Men Hilde vVangel handlar nästan
lika förryckt, utan att hennes bevekelsegrunder träda i dagen. Hennes för-
störelsebegär och sensationsbehof skulle väl behandlas af en nervläkare såsom
sjukdomssymptom. Men det är väl knappast troligt, att Ibsens afsikt varit, att
låta tvänne vansinniga operera gent emot hvarandra. Snarare ville han väl
fortsätta sitt studium af fin-de-siecle-damen och hade kanske försett sig på sin
modell. Det gåtolika underkufvandet af en annans vilja drog redan frun från
hafvet till sjömannen med fiskögonen, den hysteriska kvinnans förstörelselusta
kom redan Redda Gabler att fördärfva en betydande personlighet. Nu har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
