Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19–20 - En indisk roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN INDISK ROMAN.
Bor här mga människor? Blott ur en vrå framtränger ett svagt ljussken.
Detta kastar sitt sken öfver en infallen härd med några kokkärl. På en torf-
tig bädd ligger en gubbe: han ser ut att vara döden nära. Hans ögon äro.
djupt insjunkna, hans andedräkt flämtar, hans läppar darra. Bredvid bädden
står på en sten, som fallit ned ur väggen, en lampa af lergods. Denna fattas.
olja, och olja fattas ock för den gamle mannens lifs]jus. Men så mycket kla-
rare brinner tätt invid väggen ett annat ljus - en ung flickas lifsljus, hvilkens
formfulländadt sköna anlete erinrar om stjärnornas milda strålglans.
Är den oljefattiga lampans ljus för svagt, eller äro de båda invånarne i
koj_an allt för mycket sysselsatta? De märka icke att Nagendra har trädt m..
Ljudlöst blir han stående och hör den döendes sista ångertyngda ord.
Den gamle mannen och den unga flickan hafva ej en enda vän på vår
människorika jord. En gång hade de rikedom, en stor familj, tjänare och
tjinarinnor i massa. Deras ödes vankelmod beröfvade dem deras gods och
guld, ett efter annat. J\!lodren kunde icke uthärda att se sina söner och döttrar
likt daggdränkta lotusblommor vissna. Hon sjönk ned på sin dödsbädd. Men
med månan slockna ock stjärnorna. Ja, äfven husets släktbevarare, modrens
klenod, den åldrande fadrens hopp, får sin bädd redd å bålet. Blott den
gamle mannen och denna tjusande -flicka hafva blifvit i lifvet. De bo vid
brynet af en skog i detta öde, förfa11na hus, vårdande och stödjande hvarandra.
Kunda Nandini är i den ålder, då en flicka måste giftas bort. Men hen-
nes blinde fader har hittils ej kunnat undvara henne; hon var ju det enda
band, som fängslade honom vid denna värld. Så länge han lefde ville han
behålla henne. »Mig äro ju blott få dagar ännu beskärda>>, tröstade han sig,.
så ofta den tanken trängde sig på honom, att han måste skaffa henne en make.
- 0, hvarför frågade han sig aldrig: hvad skall blifva af Kunda, när jag
kallats hädan? Nu står dödsbudet vid hans läger, för att taga honom med
sig. Hvem skall nu sörja för Kunda?
Bittra förebråelser trycka hans bröst; heta tårar störta ur hans ögon vid
tanken på denna försummelse. Men den trettonåriga flickan sitter orörlig son’l
en stenbild vid bäddens hufvudgärd, och blickar utan återvändo i sin faders,
anlete, på hvilket redan döden kastar sin skugga. Hon tänker icke på sig
själf, icke på hvad den kommande dagen skall bringa henne, hon känner blott
skiljsmässans smärta.
Den gamle mannens ord blifva allt otydligare, hans andedräkt stockar
sig, ögonen förlora sin glans, men den kämpande själen frigöres från jordens
smärtor.
Kunda Nandini tror, att hennes fader sofver. Ho:1 lägger hans hufvud i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
