Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2–3 - Otto Varenius: Olika unionella rättsåskådningar. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLIKA UNIONELLA RÄTTSÅSKÅDNINGAR. 51
lagstiftningsmakt att åter insätta i den norska grundlagen dessa år 1814 ute-
slutna bestämmelser. Sverige har lika litet" som unionskonungen någon ens den
ringaste rätt att säga något däremot. Därföre var också statsminister E. _
Stang
den 2 r februari 1891 vid debatten om den Bernerska dagordningen mycket
noga med att framhålla, att hans minister väl hade aktat sig för att, liksom
den Sverdrupska 1886, förklara den nuvarande ordningen på det diplomatiska
området icke kunna ändras utan genomgripande förändringar i riksakten.
Denna ordning är således icke »ett kontraktsmässigt ti1lstånd » gent emot
Sverige, utan den är ett faktiskt, ett »tåldt» tillstånd. Olagligt är det däremot
icke, däri ligger skillnaden från vänsterns uppfattning. Denna skillnad kan äf-
ven uttryckas så: Enligt vänstern kräfver Norges grundlov redan å sin nuva
rande formulering, att Norge själft tager sina utrikesärendens förvaltning i egna-
händer genom egna• institutioner, egen utrikesminister m. rn. Enligt högern
har Norge full rätt att på egen hand vidtaga de lagstiftningsåtgärder, som er-
fordras för nämnda programs förverkligande.
Detta från formelt rättslig synpunkt. Ses saken åter från dess praktisk-
politiska sida, så blir högerns svar ett annat. Den medgifver sålunda, att vän-
sterns program med två utrikesministrar med nödvändighet leder till upplösan-
det af båda rikenas enhet gent emot främmande makter och därföre är oför-
enligt med unionens bestånd och alltså för högern oantagligt. Ja den går
t. o. m. ett steg längre så till vida, som den erkänner, att fastän Norge bar
full juridisk rätt att i sin grundlag insätta sådana bestämmelser, som genom-
föra vänsterns program, så förefinnas dock moraliska förpliktelser, som i detta
fall böra hindra detsamma att göra bruk af nämnda rätt. Lojalitetsplikten mot
unionen kräfver, att intetdera riket begagnar sin lagstiftningsrätt öfver sin grund-
lag så, att håda författningarna kollidera, och det således göres omöjligt för
unionskonungen att regera i öfverensstämmelse med dem båda 1
).
Men med allt detta intager dock högern samma afvisande hållning gent
emot svenskarnes fordran, att likställigheten bör utsträckas äfven till skyldig-
heterna för att kunna medgifvas i afseende på rättigheterna. Äfven den kräf-
ver Norges jämnlika delaktighet 1 de diplomatiska ärendenas förvaltning icke
som en gunst utan som en rätt.
Karakteristiskt är emellertid, att det är just icke så länge, som den
norska högern intagit denna ståndpunkt, och det torde därföre också vara
osäkert, huru länge den kommer att stå kvar på densamma. Förr i tiden var
dess unionella uppfattning väsendtligen en annan, och den formulerades då af
Norges än i dag erkändt främste statsrättslärare, den frejdade professor.Asche-
1
) Se Morgenstierne, H0jres och venstres unionspolitik, afd. IV.
•
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
