Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4–5 - Reinhold Geijer: Om Pestalozzi. Tvenne populära föreläsningar. II - Efterskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IIO OM PESTALOZZI.
andra vägen, svårigheterna och medlen till deras öfvervinnande. Till före-
byggande af missförstånd bör måhända anmärkas, att Herbart hvarken
förbiser, att målet naturligtvis måste närmare bestämmas och nyanseras
med hänsyn till gifna förhållanden - olika stånd och yrken m. m. -
eller misskänner den pedagogiska e,farenhetens vikt och betydelse så-
som lemnande alltjämt nytt material till vetenskaplig bearbetning ur eti-
ska och psykologiska synpunkter; hvarjämte må i förbigående nämnas,
att han uttryckligen framhåller om pedagogiken såsom konst, huru som
denna – visserligen under förutsättning af studier i teoretisk pedagogik
- kan endast genom öfning förvärfvas och utbildas till takt, skicklighet
och talang. Då nu Herbart såsom psykolog går ut ifrån och alltigenom
bygger på sin egen ganska egendomliga metafysik elle med andra ord
framställt och behandlat sin psykologi såsom en integrerande bestånds-
del af sitt filosofiska system, så måste ju detsamma väsentligen gälla, äf-
ven med de nyss gjorda förbehållen, om hans pedagogik. Och denna
kan följaktligen icke göras till föremål ens för en någorlunda uttömmande
exposition och ännu mycket mindre för någon grundligare kritisk gransk-
ning annat än i sammanhang med den herbartska filosofin i dess helhet och
dess ledande grundtankar - något, som här tydligen icke kan komma
i fråga. H vad jag emellertid gärna skulle vilja försöka, det vore att gifva
åtminstone några antydningar om den allmänna arten och beskaffenheten
af Herbarts psykologi jämte några af dess pedagogiska konsekvenser,
hvilka synas mig företrädesvis egnade att tjäna till anknytningspunkter
för en jämförelse mellan honom och Pestalozzi.
Enligt Herbart är själen ett så till sägandes bakom medvetandet
liggande enhetligt väsen eller okroppsligt substantiellt s. k. »reale» af i sig
själf absolut oföränderlig men för öfrigt för oss fullkomligt obekant natur,
hvarur emellertid, med anledning af allehanda utifrån kommande inverknin-
gar., skola succesivt framspringa såsom däraf framkallade reaktioner - eller
rent inre ))Selbsterhaltungen»., hvarigenom själen häfdar sin oföränderliga
natur gent emot dessa hotande »Störungen>> -· närmast en hel mängd
sins emellan olika »primitive Vorstellungen» eller hvad vi gemenligen
kalla sensationer. Dessa skola så i sin ordning, mot den metafysiska bak-
grunden af själens substantiella enhet och på grund häraf, - på sätt som
jag här icke kan göra närmare reda för - inbördes »hämma», »samman-
smälta>> och »kompliceras>> med hvarandra, trycka hvarandra ned »under
medvetandets trqsl~el» och vid lägligt tillfälle ånyo draga hvarandra upp
igen, och sålunda småningom växa tillsammans och samarbetas till större
och mindre, hvarandra, som det heter, »appercipierande föreställnings-
masson> o. s. v.., ända till dess att Herbart tror sig hafva behörigen på
denna väg genetiskt härledt och förklarat äfven de högsta och mest kom-
plicerade former af mänskligt tankelif. När härtill lägges, att allt känslo-
och vilj elif enligt Herbarts mening icke skulle bestå i någonting annat
än i vissa specifikt egendomliga tillstånd hos eller förhållanden emellan
föreställningar och föreställningsmassor och sålunda endast utgöra bipro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>