Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4–5 - Reinhold Geijer: Om Pestalozzi. Tvenne populära föreläsningar. II - Efterskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM PESTALOZZI. I I 3,
i största korthet påvisa en och annan af den herbartska psykologiens men–
ligaste och mest ödesdigra konsekvenser i pedagogiskt hänseende.
Till en början må anmärkas, att då Herbart frånkänt människan
alla medfödda särskilda själskrafter och anlag, så har han tydligen i och
med detsamma gjort det för sig omöjligt att i barnets egen ursprungliga.
natur söka och finna någon anvisning vare sig om uppfostringskonstens all-
nzänna ändamål eller därom, i hvilken närmare bestämd riktning särskildt
detta barn bör ledas och företrädesvis utbildas. När han för sin del så–
som det sista och högsta målet för all uppfostrande verksamhet upp-
ställer moralitet eller fylligare uttryckt »Charachterstärke der Sittlichkeib,.
så står alltså detta så bestämda mål i ett fullkomligt tillfälligt och oorga-
niskt förhållande till hans uppfattning af den uppfostrande verksamhetens.
objekt - i all synnerhet som det torde vara svårt att öfverhufvucl upp-
täcka något intimare samband, vare sig af r ✓ nt logisk eller annan art,
mellan Herbarts praktiska och teoretiska filosofi. För öfrigt är det visser-
ligen icke lätt att förstå möjligheten af att till aktuell sedlighet fostra ett
väsen, som icke från begynnelsen egt några sedliga anlag och som sak-
nar hvarje spår af fri vilja. Ty det är ju alldeles gifvet och klart och
fram hålles äfven på sina ställen med all önskvärd tydlighet af Herbart
själf, att den alltomfattande föreställningsmekanismen icke medger något
utrymme åt annat än »skenbar» valfrihet eller ens åt något slags med ur-
sprunglig spontaneitet utrustadt viljelif.
lvied en sådan uppfattning af det eventuella uppfostringsobjektet
borde det, strängt taget, icke kunna blifva tal om någon i högre och
mera egentlig bemärkelse uppfostrande verksamhet, för så vidt nämligen
som det väl ändå icke är alldeles utan grund som en sådan verksamhet plä-
gar bestämdt skiljas från all gröfre eller finare dressyr och som den
väsentliga skillnaden härvidlag näppeligen kan bestå i något annat än
däri, att den förra men icke den senare förutsätter och ovillkorligen for-
drar att hafva till föremål ett väsen, som är åtminstone till anl_
aget fritt
och därför bör af uppfostraren behandlas med stadig hänsyn därtill, att
målet är .dess utveckling till förmåga att tänka och handla på egen hand
och eget ansvar. Det synes mig också vara i sin mån karakteristiskt
och betecknande nog, att Herbart, när hälst det gäller att närmare an-
gifva och beskrifva uppfostrarens uppgift, i stället för att i likhet med
Pestalozzi tala om att främja och leda barnets utvecklingJ med tydlig
förkärlek använder sådana uttryck som att »bilda>>, »forma» eller rent af
»konstruera;,> dess själslif. Så mycket är visst, att barnets bildbarhet
(»Bildsamkeib) af Herbart uppfattas eller ut ifrån hans psykologiska för-
utsättningar konsekvent måste uppfattas såsom varande af väsentligen
samma rent passiva artJ som t. ex. lerans i bildhuggarens händer. Och
härmed följ er helt naturligt en omisskännelig benägenhet att öfverskatta
graden af denna bildbarhet - en benägenhet som får sitt mest tillspet-
sade uttryck i den satsen, att det ligger i uppfostrarens ·händer, huruvida
barnet skall blifva ett vildt djur eller ett »personifieradt förnuft>> - och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
