Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4–5 - Reinhold Geijer: Om Pestalozzi. Tvenne populära föreläsningar. II - Efterskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rr6 01\I PESTALOZZI.
jämt vidare på denna säkra grund, fortsättas och fullföljas i skolan, - och det
så att den äfven här icke uteslutande eller ens företrädesvis bindes vid
’
klara och tydliga etiskt religiösa föreställningar och begrepp; utan att det
fast mera alltjämt är och blir hufvudsaken att man, vara sig medelst un-
dervisning eller på annat sätt, lyckas att i den unga människans själ fram-
kalla förtroendets och kärlekens, plikttrohetens och själfförsakelsens lef-
vande verklighet.
Att Pestalozzis åsikt om etiskt religiös uppfostran är - åtmin-
stone principiellt - både vidare och djupare, att den innehåller mera
allsidig sanning och i följd däraf äfven måste blifva mera fruktbringande
i sin konsekventa tillämpning än Herbarts, lär icke kunna bestridas. Men
det b0r då ocksåi synes migi vara lätt att finnai att detta ytterst _
beror
på deras vidt skilda psykologiska förutsättningar: å ena sidan Pestalozzis
uppfattning af själslifvet i dess helhet såsom en sig utvecklande andlig
organism och särskildt af den på samma gång spontana och fria och till
anlaget sedligt religiösa viljan såsom alla de mänskliga krafternas ))orga-
niska medelpunkb; å andra sidan åter den herbartska psykologiens rent
mekaniska och exklusivt intellektualistiska grundåskådning. - Om äfven
Herbart någon gång visar sig icke alldeles sakna blick för nödvändighe-
ten af en redan all direkt undervisning föregående och sedermera äfven
vid sidan däraf fortgående specifikt etisk uppfostran af väsentligen annan
arti och om han i och genom sina mer och mindre sporadiska i sådan
riktning gående anmärkningar och anvisningar kan sägas hafva allt emel-
lanåt brutit igenom den af honom själf etablerade skarpa logiska gräns-
skillnaden mellan »Regierung)> och »Zucht»i och därmed då också hafva
till en viss grad vändt om ordningen eller tidsföljden mellan »Zuchb och
>
)U nterrichb, så kan detta omöjligen tydas och bedömmas annorlunda än
såsom ett utslag af en sund pedagogisk takt~ som därvid kommit i strid
med och tagit ut sin rätt på bekostnad af hans egna vetenskapliga pre-
misser.
Öfverhufvud måste erkännas, att i Herbarts pedagogik finns myc-
ket, som är i sak obestridligen riktigt., sundt och förträffligt, men som
svårligen låter bringa sig i full samklang med de ledande synpunkter,
som framgå ur, och de mera speciella teorier, som byggts på hans under-
liga psykologiska grundåskådning; under det att däremot Pestalozzis pe-
dagogik, i trots af alla sina mångahanda formella brister och luckor i
utförandet, l;lar sin förnämsta styrka, sitt ännu i dag fullt aktuella och
som jag tror för all framtid beståndande värde just däri, att den åtmin-
stone i sina allmänna grunddrag utgör en jämförelsevis konsekvent och
helgjuten tillämpning af en oförvilladi i grund och botten sund och
äfven ur strängt vetenskaplig synpunkt väsentligen sakligt riktig vy öfver
det mänskliga själslifvets allmänna art och innersta väsen.
Till detta sammanfattande slutomdöme om den herbartska och den
pestalozziska pedagogikens relativa halt och värde ur det sakliga inne-
hållets och den inre konsekvensens förenade synpunkter – hvilket om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
