Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4–5 - Otto Varenius: Olika unionella rättsåskådningar. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 OLIKA UNIONELLA RÄTTSÅSKÅDNINGAR.
rättigheter, måste det för att reglera deras utöfning äfven förbehålla sig de
motsvarande.
Bryta norrmännen unionskontraktet, lider Sverige således ej någon minsk-
ning i sina rättigheter. Narge däremot förverkar i så fall hela den statsrätts-
liga ordning och den själfständighet, unionskontraktet garanterat detsamma.
Sverige å sin sida fritages från de förpliktelser, det i samma kontrakt åtagit
sig, och återinträder i sin rätt att inom ramen af Kielerfredens bestämmelser
fritt ordna Norges statsrättsliga ställning.
Men huru stämmer detta - frågar man kanske - med bestämmelsen i
§ r N. G. och § 1 R.A. om Narge som ett fritt och själfständigt rike? Jo just
i denna bestämmelse har unionskontraktets ofvannämnda karakter erhållit ett
af sina tydligaste uttryck. Sverige garanterar Norge dess själfständighet. Där-
emot innehåller unionskontraktet ej någon garanti för Sveriges själfständighet.
En suverän stat låter ej en annan garantera sig sin själfständighet.
Denna åt Norge medgifna själfständighet är emellertid ingalunda oin-
skränkt och liktydig med suveränitet. Unionskontraktet är bygdt på den prin-
cipen, att Norge skall i allt, som angår förhållandet till främmande makter,
vara förenadt med Sverige till en enhet men i sina inre angelägenheter ega
en sidoordnad ställning, själfständighet och själfstyrelse. Därföre åtföljes ock
den nyssnämnda bestämmelsen i § 1 N. G. och § 1 R.A. af ett tillägg, som
alltför ofta af förkämparne för Norges suveräna ställning uteslutes eller till sin
betydelse ignoreras. Det heter nämligen i fortsättningen af samma mening:
»förenadt med Sverige under en konung». Härmed är tydligen angifvet, att
med denna Norges själfständighet ej kan afses någon annan än den, som står
tillsammans med föreningen och det sätt, hvarpå denna i unionskontraktet är
bestämd.
Af det sagda torde med full tydlighet framgå orimligheten af att antaga,
att den absoluta likställigheten skulle vid föreningens ingående erkänts som dess
pnncip. Den första förutsättningen härför, Norges erkännande och uppträ-
dande som en suverän, med Sverige likställd stat, förefans ju alldeles icke.
Lika litet kan det styrkas, att någonstädes i de förhandlingar, hvarur unions-
kontraktet framgick som resultat, likställigheten erkänts som allmän princip
för föreningen. De norska påståenden, som skola bevisa motsatsen, äro lika
många vrängningar af sanningen.
I § 42 N. G. 1
) uttalas ickf någon fordran på jämnlikhet rikena emellan
som allmän regel. I denna och de med den nära sammanhängande §§ 7, 43
och 48 N. G. stadgas likställigheten blott för vissa skarpt begränsade tillfällen,
1
) Fullständigt citerad på s. 66, not 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
