Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4–5 - Otto Varenius: Olika unionella rättsåskådningar. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLIKA UNIONELLA RÄTTSÅSKÅDNINGAR.
skulle reglera Norges lika rätt med Sverige i fråga om den gemensamma sty-
relsens organisation, och man utströk de bestämmelser i Eidsvoldskonstitutionen,
som afsågo förvaltningen af en egen norsk utrikespolitik. Härmed torde hufvud-
dragen 1
) vara angifna af det författningsarbete, hvarur det ursprungliga unions-
dokumentet, grundlagen af den 4 nov. 1814 framgick.
För att Norge i densamma skulle betecknas såsom sammanslutet med
Sverige till en gemensam utrikes ärendenas förvaltning, förd af den gemen-
samme konungen genom Sveriges utrikesminister i af Sveriges regeringsform
stadgade former, var det därföre ingalunda nödigt, att detta uttryckligen stad-
gades. H vad som erfordrades var blott, att de i Eidsvoldskonstitutionen be-
fintliga hindren därför undanröjdes, ja detta var med hänsyn till de ofvan an-
gifna grundsatserna och från den svenska ståndpunkten öfverhufvud det enda
konsekventa och riktiga tillvägagåendet. Sverige behöfde ej uttryckligen till-
försäkra sig rätt att genom sin utrikesminister förvalta äfven Norges utrikes
ärenden; hvad det behöfde var att se till, att ej de medgifvanden, det gjorde
Norge, inneburo något hinder för en sådan sakernas ordning. Det gaf, ej
mottog rättigheter.
Då därjämte norrmännen önskade, att Eidsvoldskonstitutionen så litet som
möjligt skulle till sin form och innehåll rubbas, så borde man åtminstone icke
från norskt håll söka slå mynt däraf, att svenskarne gingo deras önskan till
mötes så långt, som hänsynen till själfva saken medgaf. Man nöjde sig sålunda
i fråga om utrikes ärendena med att fordra utstrykandet af bestämmelserna i
§ 33 E. K. om den egne norske utrikesministern och hans särskilda protokoll.
Däremot medgaf man, att bestämmelserna om gesandter och konsuler, förbund
och traktater fingo stå kvar oförändrade på deras nuvarande respektive platser
i §§ 22, 26, 75 g och 92 N. G.
Nu är det visserligen sant, att unionskontraktet, som på ss. 429-31 f. årg.
är visadt, i § 7 R.A. uttryckligen stadgar Sveriges rätt att genom sin utrikes
minister förvalta Sverige-Norges utrikes ärenden, men denna bestämmelse visar
genom sättet för sin tillkomst och hela sin karakter, att den ej framkallats på
grund af nödvändigheten att direkt lagstadga detta. Hade det varit något
dylikt, som föranledde denna bestämmelse, så hade den med säkerhet yrkats
från svensk sida och inryckts redan i det ursprungliga unionsdokumentet, Norges
grundlov i stället för att som nu väckas till lif genom norskt initiativ under
ett af de sista skedena vid förhandlingarna om riksakten. Den skulle vidare i
1
) Vi kursivera detta ord, ty sanningen likmätigt må påpekas, att Eidsvoldskonstitutionen
undergick äfven andra förändringar, men de utgöra undantag från regeln och äro för det
mesta af mycket underordnad beskaffenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
