Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4–5 - Otto Varenius: Olika unionella rättsåskådningar. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLIKA UNIONELLA RÄTTSÅSKÅDNINGAR.
så fall ha fått dessa ärenders handläggning i normala fall (under fullmyndig ko•
nungs egen regering) till utgångspunkt i stället för att som nu anknytas till
interimsregeringens undantagsfall. Detta utvisar, att denna Sveriges rätt ansågs
i sig själf klar och tillräckligt tillgodosedd genom slopandet af den i § 33 E. K.
tillskapade norske utrikesministern, samt att just detta sakläge kommit att, utan
att något dylikt från början ansetts behöfligt, taga sig ett uttryck i en bestäm-
melse, som befans erforderlig för att reglera en helt annan fråga, nämligen
interimsregeringens sätt att funktionera. Men som det nu är, står likväl be-
stämmelsen där i § 7 R.A. och vittnar lika otvetydigt i alla fall om den svenske
utrikesministerns unionella verksamhetskrets.
Vi komma nu till granskningen af den på §§ 22, 26, 75 g och 92 N. G.
stödda norska bevisning, som förut vidrörts (ss. 420 f. årg. o. 47 f. h.). Den föres
af norrmännen alldeles, som om Narge vore ett fullkomligt oafhängigt rike och
ej underkastadt de inskränkningar i sin själfständighet, som föreningen med
Sverige betingar. Verkliga förhållandet är emellertid som bekant det motsatta.
Det duger således ej att af den omständigheten, att hvarje fullt själfständig stat
har egna organer för sina utrikes ärendens förvaltning, sluta till, att äfven
Narge skall ha det. Man har i stället att se till om föreningen med Sverige,
sådan den rättsligen är organiserad, medgifver en dylik form för Norges själf-
ständighet, och icke blott unionskontraktet själft utan äfven de enklaste politiska
begrepp svara nej på den frågan.
Då den norska venstern påstår, att unionen mycket väl kan bestå med
två utrikesministrar, enär unionskonungen i sammansatt statsråd skall kunna
bilägga upp~tående s’litningar, så är detta ungefär lika rimligt, som att en man,
hvilken stode vid en skiljoväg med två personer vid sin sida, som hvar och
en ville draga hon~m in på sin väg, skulle kunna tillfredsställa dem båda.
Unionskonungen är ju både som svensk och norsk monark en konstitutionell
regent, som måste ha sitt ansvariga statsråd med sig, när han fattar sitt beslut.
Då den alltmer inträngande parlamentarismen reducerar ministrarne till verktyg
för representationernas åsikter, måste µvardera utrikesministern stå fast vid och
häfda sin representations intagna ståndpunkt och konflikten blir således olöslig.
Skall någondera gifva efter blir det naturligtvis den, hvilkens stat är minst parla-
mentariskt styrd, d. v. s. Sveriges. Med kännedom om norrmännens hittills
ådagalagda oresonlighet i fråga om unionen är det lätt att se, huru det under
en sådan sakernas ordning skulle gå med densamma. Dessutom torde det
knappast kunna hindras, att icke den särskilde utrikesministern skulle kunna, om
han ville, genom sina föregående åtgöranden så bestämma sitt rikes diplomatiska
position, att när frågan komme till den gemensamme konungens afgörande i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
