Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4–5 - Edv. Alkman: Ibsen och hans nyaste arbete, »Byggmästar Solness»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JBSEN OCH HANS NYASTE ARBETE. 1 43
han icke, att jag i huslig lycka skulle vändas bort från hans tjänande, –- är
hans mening denna?
Ju längre han grubb]ar, dess fastare tror han, att menmgen är denna.
Det händer oss så, när vi djärfvas lösa ödets gåtor: vi fråga, men känna i
svaret ej igen vår egen röst.
Svaret fyller honom med harm. Du Store - tänker han är alltså
ej bättre än jag. Du är också en egoist. H vad rätt har Du att förgripa dig
på min lycka för att vinna Dina syften. Jag tjänar ej längre en sådan Herre.
- Och när tornet är färdigt och han ]ägger kransen om spiran, då utkämpar
han sin afgörande strid med den egoistiska försynen. Han samlar i denna
strid hela kraften i sin våldsamma natur; han för till den okände store ett
språk, som ))klingar som harpor i luften»; han säger sig för alltid lös från en
Herre, hvi]ken han tror sig vuxen och hvars väsen han ej håller för bättre
än sitt.
Det är nu Solness börjar bygga »hem för människor». Hvarför? -
Hans kärlek till människorna är ej af den art eller af den styrka, att man
känner sig frestad att tro, att hans nya verksamhet skulle härledas ur något
obetvingeligt kärlekskraf eller behof af uppoffring. Hela omkastningen och
den riktning, hvari den sker, är allt igenom blott ett trots mot Honom, som i
Solness’ eget öde har misshandlat människosläktet. Solness har något af titan
i viljan, utan att ändå ega titanens ädelhet i viljans bevekelsegrunder; när han
nu vill egna ett lif åt att trotsa den försyn, som ej visat sig hafva aktning
för människobarnens lycka, så sker det därför, att försynen kommit att röra
vid hans egen lycka. Hans motiv är alltså fortfarande egoistiskt. Detta hin-
drar dock icke, att han samtidigt kan hafva sinne för altruismens skönhet: det
hafva de flesta egoister haft. Solness ger också denna känsla ett egendomligt
uttryck i sin vemodiga replik, att han endast genom branden kunde komma
att bygga hem för människor: »hyggelige, Inne, lyse hjem, hvor far og mor
og barneflokken kunde leve i tryg og glad fornemmelse af at det er en svrert
lykkelig ting, det, at vrere til i verden. Og mest det, at hore hverandre til
så’n i stort og småt».
Att den kontemplativt altruistiska stämning, som han i denna replik visar
sig kunna rymma, i alla fall icke har annan betydelse för honom själf än en
minnets bittra klagan öfver en lycka, som svunnit, visar bäst hans ställning
till familjen Brovik. Den äldre Brovik tar han i sin tjänst uteslutande för
nyttan han har af honom, och när unge Ragnar Brovik längtade efter ett
»hyggeligt, lunt, lyst hjem », så hade han gjort klokast i att akta sig för Hal-
vard Solness. De där »hyggelige, lune, lyse» hemmen, om hvilka Solness upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
