Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4–5 - Edv. Alkman: Ibsen och hans nyaste arbete, »Byggmästar Solness»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBSEN OCH HANS NYASTE ARBETE. 1 45
att frukta en »gengreldelse» för den framgång, hvartill hans vilja lyckats att skapa
lifvet åt honom. Är det så, att skulden till hans olycka är hans egen liksom
olyckan själf, då var den stora stunden på Lysangers kyrkspira, den största
och skönaste stunden i hans lif - ett brott; då är hvarje tanke, hvarje önskan,
med hvilken han hänsynslöst brutit sin bana fram, en fara, som hänger öfver
honom med hotelse om vedergällning. Och då ska11 denna vedergällning förr
eller senare drabba honom lika ofelbart och lika förkrossande, som hans ön-
skan om branden oförutsedt men säkert bragt honom den lycka han sökte och
den olycka han icke väntade.
Det är i känslan af omöjligheten att få visshet i dessa ängsliga spörsmål,
som Solness förlorar sammanhanget i sitt lif. Och han förlorar det helt. H vad
är rätt? Hvad är orätt? Hur straffas det orätta, som man ej vet, hvad det
är? Om jag under mitt lif gjort alla människor ondt, mer eller mindre, och
om min vilja varit så stark, att jag kunnat göra det, utan att mycket tänka därpå,
så kan jag ju bli straffad, men af hvem? Och hur? Hvad är jag skyldig mina likar?
Hur skall jag kunna häfda min ställning gent emot vedergällningen, om, vedergäll-
ningen kommer? På alla dessa frågor finner Solness intet tillfredsställande svar;
och närmaste följden af denna pinsamma ovisshet blir, att hans tillvaro, som
ändå haft både rikedom och storhet, inskränker sig till en kamp för själfuppe-
hållelsen, att hans förut på sitt sätt storslagna egoism krymper samman till en
egoism af det simplaste och mest närsynta slag, och att han famlar efter ett
stöd, hur bräckligt som helst, sedan han en gång för alla mistat tilliten till sig
själf. Han misstror sina egna önskningar, och det blir honom ett behof att
spionera ut, hvad hans omgifning tänker om honom; han fruktar för galen-
skap och inlägger i sina närmastes yttranden undermeningar, som skulle tyda
på, att de hyste samma farhågor. Jag vet ej, hvad psykiatrien skulle säga om
hans sinnesbeskaffenhet, men nog förefaller det, som om hans tillstånd vore be-
tänkligt, ehuru på helt annat sätt än han själf tror. Den villa, af hvilken han
lider, är en underlig form af förföljelsemani, hvarvid han själf är på samma
gång den förföljande och den förföljde, - en personlighetens tudelning, som
torde vara vanlig nog, och hvartill ett vimmelkantigt samvete förr eller senare
leder. Det går så långt, att han känner en ljndring, när människor göra ho-
nom orätt: när hans hustru misstänker honom för äktenskaplig otrohet, känner
han det som en »velg0rende selvpinsel». Det är ingenting, som han fruktar så
mycket som att människorna skulle göra honom rätt: deras rätt gent emot honom
vore ju vedergällningens rätt, och för att möjligen uppskjuta denna vedergällning,
för hvilken han hyser en panisk fasa, fortsätter han att göra människor orätt,
att pina gamle Brovik in i dödsstunden, att med orätt undanhålla Ragnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
