Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Cecilia Bååth-Holmberg: Emil von Qvanten. En lefnadsteckning. I–II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL VON QVANTEN.
Men om en och annan någon gång bedömer honom endast så, är detta
kortsynt och ytligt, ty liten som han är till växten, är han dock i andens
glöd, ideernas renhet och intressenas omfattning hufvudet högre än de allra
flesta.
Han är, hvad säkert kan sägas -
endast om få, allt igenom och från sin
tidiga ungdom konsekvent: aldrig tvekan, när målet framför honom är klart,
aldrig en blick tillbaka, aldrig tanke på egen fördel, på egen säkrad framtid
eller ekonomi - alltid ett glödande, lidelsefullt, men äfven ihärdigt, segt, out-
tröttligt arbete att nå detta mål, det enda, stora) som skänkt hans lif de?s
största fröjder och sorger, de förra ty värr drömda, de senare endast alltför
verkliga: ett fritt, själ/ständigt Finland.
Det är detta, som gjort honom till landsflykting, till sitt lands diktare,
till politiker, till det trofasta folkets trofaste son. Ty sant är, och ingen skall
kunna jäfva det, att alltid han åt denna sin »dyra moder Suomi » »det bästa
drömde», »det högsta tänkte», såsom han själf bedyrat det i sin vackra dikt
till sin ungdomsvän Nestor Tallgren.
Kärnpunkten i Emil von Qvantens lif, det centrala däri, är just det lef-
vande politiska intresset – dikten har framför allt blifvit honom ett flammande
uttryck härför; men han är dock på samma gång »boren skald», han som vid
sjutton år diktade Finlands andra nationalsång, Suomis sköna sång. Skald och
politiker i en. person, däri liknande en annan af den nordiska litteraturens
främste män, Björnstjerne Björnson, och drifven af samma inre makt som
denne - kärleken till det land, som sett honom födas, i hvars jord fader och
moder hvila. Men - och här upphör likheten - von Qvanten är alltid
nobel i uppfattningen, finslipad, elegant i uttrycken; aldrig vapenlös och aldrig
svarslös, utdelar han sina hugg ej med det stora, ur skogarnes djup framträ-
dande naturbarnets ofta klumpigt tillskurna träklubba, utan med satirens hvas-
saste dolkspets. Emil von Qvanten är gentlemannen, så till det yttre som till
det mre.
Ehuru adelsman af gammal militärsläkt har han alltid stått med demo-
kraterna mot adeln, och bland Sveriges konungar sätter han högt Carl XI, när
denne utför reduktionen, och Gustaf III, när han gör sin revolution. Han
har alltid hyst afsky för högadelns högmod och anspråk. »Jag vet mig al-
drig», har han sagt till mig, »hafva varit vän med en grefve, på sin höjd med
en baron, dock en enda blott, en finne och hedersplanta. »
Emil von Qvanten är icke så att säga en den strängt objektiva pliktens
man; han är allt igenom subjektiv. » Jag har aldrig egnat mig åt annat, än
det, för hvilket jag sympatiserat, det jag älskat, så i studier som i handling»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
