Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Cecilia Bååth-Holmberg: Emil von Qvanten. En lefnadsteckning. I–II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL VON QVANTEN.
yttrade han en gång. Sant. Och häraf har så möjligheten kommit för honom
att taga i hop med det rent nyttiga eller foga sig i det nödvändiga. Gram-
matika, matematik, med ett ord allt slags examenskunskap var hans fasa som
barn och yngling. Ekonomiska hänsyn, personlig fördel och auktoritet funnos
ej till för honom som man. Att göra sig bemärkt, att skjuta sig själf fram för
att vinna en »ställning» i världen har han därför aldrig förstått.
Af mången har han också blifvit kallad »svärmare », »opraktisk idealist>>,
o. s. v. Men huru energiskt han förstått att handla, när det gällt de ideer,
hvilka han älskat~ skall framdeles visas. Opraktisk är han visserligen, men
endast, som sagdt, när det gäller den egna fördelen.
I sitt förhållande till människor har han på samma sätt låtit sig ledas af
ögonblickets sympati eller ock motsatsen. Han har därför egt - och eger
- många vänner, men kanske ändå flera ovänner, för att ej säga verkliga
fiender. Hans starka subjektivitet har gjort honom på sätt och vis till en mot-
satsernas man: gränslöst förtroendefull eller gränslöst misstänksam, ytterst käns-
lig och ytterst hård, och därtill häftig som eld i kruttunnan. Har han tyckt sig
hafva bortslösat sitt förtroende på en ovärdig, har han trott sig besviken - och
detta har han ofta med orätt trott eller misstänkt - af den han kommit till
mötes med framräckta händer, hjärtat på läpparne och strålande ögon, då har
han blifvit sträf, kall, stickande och ofta hänsynslös. Och härmed har han sårat
mången trofast vän, som ej med sig visste af något svek. Han har också er-
känt detta själf. Ser han dessa rader - min vän, Emil von Qvanten – skall
han helt visst, ärlig som han är, ej heller nu förneka sin svaghet i detta stycke,
ty han, idealisten och drömmaren, har aldrig idealiserat sig själf. »Jag har
nästan aldrig ångrat hvad Jag skrifvit, men oändligt ofta hvad Jag
talade · och gjorde», sade han själf åt mig en gång.
Ytterligheterna i dessa egenskaper hafva beredt hans känsliga sinne mån-
get lidande, mången förtviflad stund. Ofta har han tyckt hvarje glädjens stråle
slocknad, funnit luften omkring sig isig och dödande; sina »drömmars palats»,
sin tankes eteriska byggnad, fylld af »ideernas fullkomliga gestalter, af fantasi-
ens flammande taflor, af det evigas verklighet, det odödligas lugna lif», detta
tempel har han tyckt sig se förintadt och sammanstörtadt, och han har vridit
sig af smärta öfver att stå allena, missförstådd och stundom misskänd.
Dock aldrig krossad eller böjd: spänstig och stark är hans ande, ung-
domligt hans sinne, trots det att den kamp han i dikt och skrift, i tal och
handling fört för sitt land under någon tid - en i ett folks lif jämförelsevis
kort tid, som måhända redan lider till sitt slut - tyckts förgäfves, och trots
det, att sjukdomens plågor brutit hans kroppsliga kraft. Och därför äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
