Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Cecilia Bååth-Holmberg: Emil von Qvanten. En lefnadsteckning. I–II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL VON QVANTEN.
en opznzon, har han aldrig skrifvit något för en tidnings räkning, utan alltid för
sina egna åsikter, för den ide, hvilken han tjänat. Han har alltid haft svårt att
underkasta sig disciplin och tillhör i ~egel minoriteten; ty så fort denna för-
vandlas till majoritet, råkar han i delo med densamma och skiljer sig från den.
Och äfven om han varit fast medarbetare i en tidning, har han lemnat denna
ögonblickligen, när han ej fått sin vilja fram. Häri ligger både en finnes och
ett barns trots. Konung Carl XV yttrade också en gång om honom, att han
var en »sensitiva, som gjorde endast hvad han själf behagade».
Han har varit den drifvande kraften i åtskilliga föreningar och förenin-
gars styrelser, af hvilka han varit medlem. Så länge han hade framgång för
sma ideer, var han en god kamrat. 11en stötte han på motstånd, och kunde
han ej drifva sin vilja igenom, gick han sin väg. Trogen sin natur och sin
ide, var det dock hans glädje att sedan på egen hand söka kämpa för de in-
tressen, han en gång omfattat. Så t. ex. i Likbränningssaken, för hvilken han
varit en ifrig förkämpe. Efter häftiga strider, under hvilka han vanligen seg-
rade på Likbränningsföreningens allmänna sammankomster, men öfvermannades
inom styrelsen, gick han sin väg ur den senare. Men när tiden kom att skrida
till handling, skref han i veckotidningen Svea en följd artiklar, hvilka blefvo
af stort inflytande för sakens lyckliga utgång. Och när sedan stadsfullmäktige
i Stockholm skulle afgöra, huruvida plats skulle upplåtas åt ett likbrännings-
kapell, och de båda läkare som voro medlemmar af styrelsen, iakttogo en väl
reserverad hållning, framdrog han i en artikel i Nya Dagligt Allehanda deras
förut fällda yttranden till sakens förmån.
På liknande sätt uppträdde han i djurskyddsfrågan, hvilken han äfven om-
fattar med brinnande intresse. Han öfvergaf styrelserna i ett par föreningar, af
hvilka han själf stiftat den ena. Just nu har han i Rom, där han sedan ett
par år vistas, fullbordat en broskyr: Vivisektion och Djurskyddslagstiftning,
införd äfven den i Nya Dagligt Allehanda.
Detta endast såsom exempel; åtskilligt af samma art skulle kunna näm-
nas angående hans ställning särskildt till Publicistklubben.
Det är tämligen gifvet, att en man, som ej frågat efter personliga för-
delar, ställning och egen ryktbarhet, som varit häftig, envis och hänsynslös och
därför af mången ansedd svår »att komma öfverens med» eller att »göra till
lags», alltid skulle komma att förblifva mer eller mindre isolerad. Han har ej
heller i det praktiska lifvet intagit en plats, värdig den begåfning i karakter
och den genialitet, som utmärker honom. Men detta är honom en likgiltig sak,
han ler däråt och finner sig lycklig i de små ekonomiska förhållanden, i hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
