Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Cecilia Bååth-Holmberg: Emil von Qvanten. En lefnadsteckning. I–II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 EMIL VON QVANTEN.
- - - - - - – - - - - - - - - - - - - - - – - - - - -
Qvanten berätta, att han särskildt minnes dess gamla träkyrka med brokiga
takmålningar – många änglar med basuner och besynnerliga perspektiv, kyrko-
fäder hängande i luften o. s. v. Alla byggnader voro af trä utom trenne:
rådhuset vid stora torget, skolhuset på backen vid älfven och en flera vånin-
gar hög nedlagd sockerfabrik. På de å andra sidan älfven liggande vida
ängarna brukade han som liten gosse om vårarne plocka violer och om hö-
starne åkerbär.
Modern älskade lidelsefullt denne sm förstfödde, hvilken lika varmt be-
svarade hennes kärlek. Som det var sex år mellan honom och hans broder,
uppväxte han ensam, egentligen utan lekkamrater, hänvisad till sina egna
drömmar och med själ och sinne så emottagliga för intryck, att dessa barn-
domens tidigaste minnen följt honom, ej endast såsom det förflutna brukar
ledsaga oss i lifvet, instängdt i vårt hjärta, utan med en viss så att säga i
nuet verkande kraft. Så t. ex. brukade hans moder ur en gammal grekisk
mytologi med afbildningar berätta honom en mängd förunderliga saker; och
långt innan han kunde läsa eller egde en aning om den kristna läran, hade
han god reda på Jupiter och Olympen med dess gudar och gudinnor. Ännu
- sextio år därefter - har hans förkärlek för detta studium icke mattats;
han är för närvarande, om jag ej misstager mig, som bäst sysselsatt med ett
mytologiskt arbete.
Till sin barndoms vårdarinna hade han fått en svenska, » en riktig sven-
ska» som han brukar säga, madam Wissman -från Stockholm. Denna närde
hans fantasi med en oändlig mängd sagor, om »gröna råttan, som var en för-
trollad prinsessa», m. fl., och med mild, mjuk röst sjöng hon för den lille blå-
ögde tankfulle lyssnaren »Sveriges sköna folkvisor», sjöng om »Dufvan på
lindekvist», om riddaren »som kom ridandes allt på en äng så grön», sånger,
hvilkas vemodiga melodi och innehåll alltid brukade pressa bittra tårar ur
barnets ögon. »Madam \Vissman», yttrade en gång skalden, »tillhör mina
käraste barndomsminnen, och hon stod ofta lifligt för mitt sinne, när jag
många år senare, öfverflyttad hit till Sverige, redigerade ’Sveriges skönaste
folkvisor’.»
Såsom ännu ett exempel på den kärlek, dessa barndomsintryck väckte i
von Qvantens själ och huru trofast han bevarade dem, vill jag äfven omnämna
de fina kopparstick öfver Bernardin de St. Pierres »Paul och Virginie» samt
Chateaubriands »Atala», som utgjorde fädernehemmets enda och bästa pryd-
nad. Minnet af dessa taflor, kanske ännu mer af den beundrande kärlek,
hvarmed han själf aldrig tröttnade att betrakta dem, sväfvade för hans själ, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
