Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7–8 - Cecilia Bååth-Holmberg: Emil von Qvanten. En lefnadsteckning. III–IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
El\IIL VON QVANTEN.
Allt detta visar, huru tillståndet i landet var och vikten af, att en be-
hjärtad man beslöt sig för att, såsom sagdt, »bryta Finlands stumhet».
När detta skett, upphörde ej de finska frihetsvännerna att yrka på inrät-
tandet af landtdag. »Landtdag, landtdag», ljöd det oaflåtligt i »Finska För-
hållanden», och >)landtdag>
) gick som lösen man och man emellan i finska se-
naten. 1860 ansåg man sig säker om detta måls uppnående. Men i april
186 r inträffade en episod, hvilken, om den gått som tänkt var, troligen för
alltid skulle hafva kväft alla landtdagsförhoppningar. Zar Alexander utfärdade-
då det bekanta ))manifest>
>, hvilket träffade finnarna som ett åskslag, därigenom
att det visade, att »landets grundlag blifvit ansedd endast såsom en död bok-
staf>>
. Åt en egendomligt samman.satt kommitte af 48 personer uppdrogs nämli-
gen den lagstiftande myndighet, som hittills ensamt tillhört de församlade stän–
derna, och all garanti för nationell och medborgerlig själfständighet var där–
med försvunnen. Själfve ryske utrikesministern furst Gortschakoff skulle hafva
yttrat åt kejsaren, att åtgärden skulle i Finland komma att betraktas som en
statskupp. Så skedde ock. Missnöje, knot, förakt och förtviflan hördes öfver
allt. De skilda partierna enades i farans stund, alla lifvades af samma anda,
och man uttalade sina åsikter så öppet och starkt som möjligt. Följden blef,
att manifestet efter 14 dagar upphäfdes genom ett »reskript».
Den utståndna faran skärpte än mer finnarnas själfupphållelsekraft. Landt–
dagen lät allt jämt vänta på sig; för att den skulle blifva verklighet, fordrades
biträde af yttre tryck.
Den politiska ställningen i Europa kom finnarna till hjälp. Polen bö_r-
jade förbereda sin resning och väntade hjälp af Frankrike, enär Napoleon III
uttalat sympatier för polackarna och väckt hos dem förhoppningar om franskt
bistånd. Polska frihetspartiets plan var att söka rycka Finland med i rörelsen;
detta land skulle därför insnrgeras och Sverige angripa Ryssland från norr.
För att åstadkomma detta skulle en agitation sättas i gång i form af tidnings–
artiklar, hvilka skulle införas i Europas alla större blad.
Polackarna stodo naturligtvis i närmaste förbindelse med det ryska demo–
kratiska partiet, hvars ledare voro Alexander Herzen, den nya ryska libera-
lismens kanske främste man, Bakunin m. fl., och gemensamt beslöts det att till
en början vinna den i Sverige varande >)finska emigrationen)> till bundsförvandt.
Bland de finska politiska emigranterna var riksarkivarien Nordström den äldste
och helt visst mest inflytelserike; han var varm vän till Polen och motståndare-
till Ryssland samt ingrep djupt i 1862-63 års agitation. Vidare märktes.
A. E. Nordenskiöld *), Wetterhoff och den verksammaste af dem alla, von
"’) I aug. 1857 gjordes för första gången efter 1809 ett besök i Helsingfors af Upsala–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
