Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7–8 - Bokanmälningar och litterära notiser - Unionen sådan den skapades (Rudolf Kjellén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKANMÄLAN. 2 49
möjlighet blifvit verklighet, så hade i och med detsamma såväl Mosskonven-
tionen som den på densamma grundade »unionen» förlorat sin giltighet. För
att en union skall kunna anses vara kommen till stånd, fordras väl först, att
de båda unierade staterna träda i ett sådant förhållande till hvarandra, att krig
dem emellan blir en rättslig omöjlighet.
Men äfven från en annan synpunkt kommer man till samma resultat. Är
det nämligen så, att norrmännen, ehuru förpliktade att erkänna unionen såsom
ett faktum, dock ej kunde rättsligen förbindas att erkänna andra unionsvillkor
än dem, de sjä1fva godtogo, så är det ock tydligt, att de hade rätt att säga.
nej till al1a unionsvillkor, som svenskarne uppställde, och således i själfva ver-
ket äfven hade rättslig möjlighet att omöjliggöra unionen.
Det torde ej heller lyckas att uppvisa, att den svenska regeringen år
1814 intog en så motsägelsefull och för Sveriges i Kielerfreden förvärfvade
rättigheter så riskabel ståndpunkt. Svenske konungens löfte i Moss att god-
känna Eidsvoldskonstitutionen med de förändringar, som föreningen betingade,
och att om dessa underhandla med stortinget, innebar naturligtvis icke, att
Sverige ovillkorligen och för alltid förband sig att genomföra föreningen endast
i den form, som stortinget godkände. Ställde norrmännen upp fordringar, som
Sverige fann oantagliga, så kunde Sverige uppsäga vapenhvilan, afbryta under-
handlingen och tillgripa kraftigare verkande medel. Det återinträdde därmed
i sin rätt att, om också med våld, framtvinga Kielerfredens uppfyllelse och
inom ramen af dess bestämmelser ordna Norges statsrättsliga ställning.
Som bekant behöfde emellertid denna eventualitet ej tillgripas, utan man
lyckades verkligen föra underhandlingen fram till ett resultat: Norges grundlov
af den 4 nov. 18 I 4, det första och egentliga unionsfördraget. Först då kom
unionen till stånd, hvilket äfven sammanhänger därmed, att hvarje realunion
- och en sådan är ju den svensk-norska - förutsätter ett unionsfördrag.
Komma vi så till spörsmålet om novembergrundlagens ställning till norsk
och svensk statsmakt och Mosskonventionens betydelse för denna fråga. Att
med doc. Kjellen efter paragrafer uppdela denna grundlag i ett unionsfördrag
och Norges enskilda författning och att till denna senare hänföra alla de §§,
som oförändrade upptagits ur Eidsvoldskonstitutionen, synes oss icke gärna
möjligt, ty åtskilliga af dessa voro så formulerade, att de ej behöfde undergå.
någon verbal förändring för att göra tjänst som föreningsbestämmelser. Som
exempel härpå anföra vi § 26 N. G. r mom. == § 26 E. K.
Den svenske konungens löfte i Moss tillförsäkrar ej heller norrmännen
Eidsvoldskonstitutionen i dess orubbade delar som något hemfallande under
norsk statsmakts uteslutande herradöme, utan Sveriges konung lofvar som sven-
ska kronans representant att antaga Eidsvoldskonstitutionen med de förändrin-
gar, som föreningen gjorde nödiga. Norges grundlov representerar således Eids-
voldskonstitutionen i med unionen förenlig form. J.\tlen klart är då ock, att
lzvarje förändring i denna form, som sedermera föreslås, måste af Sveriges ko-
nung pröfvas från synpunkten af dess förenlighet med unionen. Och denna
pröfningsrätt måste omfatta äfven sådana förslag, som röra §§ i Norges grundlov,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
