Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Cecilia Bååth-Holmberg: Emil von Qvanten. En lefnadsteckning. V–VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL VON QVANTEN. 2 97
sommarhem, genom hvars fönster man mellan björk och apel såg ut öfver den
glada saltsjöbukten, där ångare till och från Stockholm kommo och gingo.
Under vackra dagar stodo de stora balkongdörrarna vidt uppslagna; den be-
sökande, som inkom i rummet eller på balkongen, kunde endast med en viss
försiktighet flytta sig framåt, ty det hvita golfvet var fullströdt af hvetbröds-
bitar och smulor, och pickande små fjäderklädda gäster trippade muntert och
förtroendefullt omkring, ända bort till den arbetande skaldens fötter. En skalde-
boning _
och ett sommarminne!
Det var dock icke endast mot djuren, v. Qvanten visade ett hjälpsamt,
deltagande sinnelag. Hans goda hjärta var kändt, och han uppsöktes ofta af
behöfvande personer, särski]dt af landsmän, som på något sätt råkat i för-
lägenhet. Och ingen vände sig förgäfves till honom. »Penningen», yttrade
han en gång till mig, »har alltid varit mig en fientlig makt, med hvilken jag
kämpat för lifvet, och mycket af min lifsenergi och glädje har förbrukats i
denna kamp.» Hans gifmildhet – af mången med mera kallt hjärta kallad
»opraktiskhet», - har ej minst bidragit till de bekymmer, han stundom haft,
men alltid med kraft besegrat.
Spänstig och energisk som han vanligen är, har det dock funnits tider,
då han känt sig modlös och ur stånd att kunna vara verksam för de frågor
eller lifsmål, som egde hans intresse. En sådan period af nedslagenhet före-
gick hans beslut att för några år lämna Sverige.
Efter trakasserierna i publicistklubben trifdes han eJ i denna och gick eJ
mera dit; i politikens värld kände han sig främmande. Han kände sig vara
Hotlös, öfverflödig, alldeles isolerad». Han hade råkat in i en tung och bitter
»Höststämning» : .
- "Allena vandrar jag och ser,
Hur lifvet mulnar mer och mer,
Hur hoppet styr till fjärran land,
Och sakna’n spiran tar i hand;
Hur glädjens stråle slocknar,
Hur sorgens dimma tjocknar,
Hur lock och kind förlora färg,
Och viljan har ej längre märg,
Hur blekt, hur vissnadt undansopas
Allt godt, allt skönt, vi tänkt och njutit,
Men hvad vi felat ha och brutit
Som dödens mörker kring oss hopas,
Allena vandrar jag och ser,
Hur nejden mulnar mer och mer." -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
