Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Hans Larsson: Henrik Ibsens »Peer Gynt»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK IBSENS »PEER GYNT».
gällande ute bland människor, men till det att samla sig och gå in i sig själf,
det steget tvärsigenom, har han icke haft mod. Han har varit så ängslig för
det som att röra vid elden. Och under hans jäktande lefnad har hans rätta
Jag väntat honom i hans hjärtas innersta, men han har aldrig kommit, och
det kommer som en klagan ur hans egen själ, då under hans labyrintiska ir-
ring vi höra Solveigs sång som ur ett halfförgätet fjärran:
"Kanske vil <ler gå både vinter og vår,
og meste sommer med og det hele år; -
men engang vil han komme, det ved jeg visst ;
og jeg skal nok vente, for det loved jeg sidst."
Vi skulle då tro, att Peer Gynt i stället låtit Dovrekungen göra det snit-
tet 1 ögat, som för alltid ändrar syn på lifvet, tagit sitt parti och definitivt gått
in bland en lägre klass af människor, sagt idealerna farväl. Men det har han
icke heller gjort. Han låter dem ligga i vrå, bespottar dem emellanåt, men
han har icke kastat dem öfver bord ; att för alltid afhända sig sin människo-
syn, sälja sitt personliga adelskap har han icke velat för alla trollens håfvor.
Han har i själfva verket städse hört till det slag af människor, för hvilka lyc-
kan är inre och andlig, och hvad han annars vunnit af lifvets goda har en-
dast varit surrogater. Han har gått upp däri tills vidare, men innerst har han
burit på en längtan efter den stora lyckan, som går öfver allt, den som kväl-
ler ur själens eget innersta. Men han har aldrig vågat tillfredsställa denna
längtan. Han har flytt sig själf.
Han samlar aldrig sin själ till en handling. Han har icke mod att röra
vid den, att väcka den. Han skyr alla afgörande steg, har icke mod till godt
och icke till ondt. Därför har han ständigt glidit åt medelvägen; den dåliga
medelvägen, den som slingrar sig fram mellan lifvets kollisioner, den som vi
komma in på, då vi draga oss undan att pröfva och handla på samvete och
fela, om så skall vara, och stå ansvar för det; icke den gyllene medelvägen,
den sorn alla de gå, hvilka äro frimodige, den som framgår som resultanten
af de olika krafvens brottning, då själen ärligen ser hvart hänsyn i ögat och
skipar rätt mellan dem och fullgör plikternas plikt - att bryta pliktkollisio-
nen. Peer Gynt sviker denna plikt. Han vågar icke sätta sin själ i spänning
mot lifvet, sätter icke sitt jag in i en handling. Och derför blir hans jag lig-
gande dödt och begrafvet, och han tappar bort sig själf.
Vi se just nu, då olyckan kommer öfver honom, hur han bäfvar tillbaka
för hvarje beröring af hans innersta. Vi märka hur de tunga tankarne börja
sänka sig i hans sinne och vänta att få höra hans själ gifva ifrån sig en ton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
