Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Hans Larsson: Henrik Ibsens »Peer Gynt»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK IBSENS »PEER GYNT».
af äkta sorg eller harm. Men vi få icke höra det. Hans själ tager icke emot
tankarne. Han gycklar dem tillbaka och sitter stupid och känslolös som öd-
lan under sitt skal. Peer Gynt hör icke till dem, som omedelbart och fullt
gripas af hvad som händer dem, hvilka kunna, såsom Solveig säger, »hjerte-
fyldt le eller gr~de», hvilkas själ städse är vid lif och redo att reagera, att
aga emot en sorg, att fyll~ s af en fröjd, besvara en handling. Det finns andra,
öfver hvilka sorgen kommer som ett regn i skogen; det når dem icke förr än
dagen efter. De hafva liksom ett hvalf öfver sig, hvari lifvets intryck fångas
upp och gömmas. J\tien efteråt komma de, som droppregnet, i stilla stunder,
då minnena sippra ner och falla som tunga droppar öfver sinnet. Och själen
tager till sig allt det som blifvit liggande utanpå, och reagerar mot det, gör
upp med det, och bevarar sitt lif och räddar sig själf. Peer Gynt hör icke
heller till dem. Han får aldrig de stunder, då regnet vattnar hjärterötterna.
Och så förtorkar hans själ och törstar och förtvinar.
Hans inre blir för honom som ett hem, som hela hans håg står till, men
som han icke vågar träda in i. Det är så mycket som skall fram, när någon
stiger genom hemmets dörr, en sorg som vill se oss i ögat, eller en fröjd som
vill klinga ut, ett hjärteord i alla fall, som vi bära på och som kan vara så
oändligen tungt att säga. Peer Gynt bäfvar tillbaka för allt det, som skall
rifvas upp vid det steget. Så vänder han ständigt om, som han gjorde vid
Solveigs tröskel, går »udenom», går för att hämta något som han aldrig får
med sig. Och steget igenom har blifvit honom för hvarje gång svårare. Han
har blifvit som de hemlöse, hvilka hemmets golf bränner under fötterna och
som ingenstädes hafva någon ro. Han törs icke taga emot allvarstankarne,
motar dem tillbaka, hvar gång någon håller på att leta sig väg till hans in-
nersta, flyr till gyckel eller drömmar eller kastar sig i arbete, hvad som helst,
blott han slipper detta samtal med sig själf, som är så tungt och grufligt smärt-
samt. Han vågar icke taga den stora sorgens –- eller den stora glädjens -
elddop. Det är att afsäga sig det, som är människors rikedom och adelskap,
att gå ut ur människors samfund och vandra i trollens skumma värld. Hans
lif blir tomt och förtorkadt, endast ett skenlif, en sömngång, en intig dröm.
Det är Böjgen som vunnit. Peer Gynt har icke haft makt att taga ste-
get igenom som upplöser ~öjgen, att gå in i sig själf. Han har domnat och
fallit samman och glömt sig inför denna Sfinx - detta något som ingenting:
är och dock är så ogenomträngligt, som är förlåten för alla ljusa rymder och
ett intet ändå, ett fantom, som ett svärd kan klyfva som luften och dock en
mur, som vår arm ej kan bryta ner, en domning endast, som faller öfver 1if–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
