Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Hans Larsson: Henrik Ibsens »Peer Gynt»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK lBSENS »PEER GYNT».
Peer Gynt är af med sig själf och finner sig icke igen. Hans jag vill
svinna till ett intet för honom. Det står för honom som om han icke varit
till. Hvad han upplefvat och gått igenom är som det endast vore en dröm,
något som 1 nästa ögonblick kan förblekna, svinna bort, slockna som om det
aldrig varit. Han är af med det, som ger minnenas brokiga bilder verklighet,
det som betygar oss att icke allt är en villa, att lifvet är allvar; den fasta
punkten som vår tillvaro hänger på. Han har icke det, som gifver känslan
af lifvets fullhet, af tillvaro; ty han har icke lefvat fullt, icke lefvat med sitt
innersta jag. Det finnes minnen, som hafva sitt verklighetskriterium i sig
själfve, de äro fyllde af en så ärlig känsla, att vi säga oss själfve,
att detta är sanning, är äkta lif och ej en dröm. Vi veta, att vi varit till,
vårt väsen har en gång väckts och gifvit sin klang ifrån sig. Och i tidernas
oändlighet skall denna atom af verklighet aldrig förintas. - Peer Gynt har
icke beredt sig dessa minnen, som bevara en ton af vårt eget jag, som tagit
vårt väsen upp i sig, som se på oss med vår egen blick. Ingenstädes finner
han sig själf igen, och därför känner han det, som om han icke varit med.
Hans lif flämtar som en sväfvande dröm, som snart skall slockna i intet. Och
knappstöparen skall taga hans själ.
Men så finner han, sjunkande ner i det tomma, till sist en ankargrund.
Hans lifs största minne stiger upp ur det djup, hvari det slumrat. Solveigs
bild står för honom. För henne lägger han ner sin ångestfulla fråga:
"Kan du sige, hvor Peer Gynt har vreret siden sidst?
- - - Med bestemmelsens mrerke på sin pande;
vreret som han sprang i Guds tanke frem !
Kan du sige mig det? Hvis icke, må jeg hjem,
gå under i de tågede lande."
Och af henne får han vittnesbördet om att han ]efvat, att Peer Gynt varit tilJ,
att han varit sig själf. Det ärligaste och sannaste han känt är förbundet med
minnet af henne. Hans bästa jag har en gång blickat oförstäldt ut ur hans
öga och speglat sig i hennes själ och satt sin bild i den. Det blir stilla om-
kring honom, och han hör sitt lifs ström glida långt borta i det tysta, och
hör sitt hjärta tona och klaga och hör sin själ tala människors språk. Han
finner åter det adelsbref, hvarmed hvarje själ är boren. Den mänskliga hög-
heten vaknar hos honom, den stora ångern, som blir till stolthet och som
höjer sig upp öfver död och dom.
Hans Larsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
