Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12–13 - J. A. Eklund: Kyrkan och den stora bildade allmänheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKAN OCH DEN STORA BILDADE ALLMÄNHETEN. 357
visserligen kan vara förenadt med smicker af »folket». Den allmänna
bildningens nivå ligger under kristendomens, och detta gäller mer den
högre bildningen än folkbildningen. Den orkar icke upp till religiöst och
kyrkligt intresse.
Äfven där medlemmar af den bildade allmänheten verkligen äro
sympatiskt stämda mot religionen, är denna deras sympati ofta en ytlig.
Deras ställning till saken är abstrakt, opersonlig’) härledd. De kunna
visserligen tala om sin religion. Men det de så kalla är en abstraktions-
reflex ·af den verkliga religion, hvilken finnes hos dem, som kanske icke
ens känna termen religion, utan bekänna tro på Gud’) tro på Kristus,
äfven bön - d. v. s. verkligen lefva religiöst. De bildades tro är tro
på religionen såsom historisk makt, icke tro på Gud. De lefva ett and-
ligt parasitlif på dessa andra - på de enfaldige. - Jag behöfde ju här
i hvarje mening insätta ett >>Ofta>>, ty det finnes glädjande undantag.
Den skrifvande och läsande publiken sysslar, när den någon gång
tager notis om hithörande frågor, mest med sakens utsidor: de politiska
företeelser, som åtfölja t. ex. de kyrkliga och okyrkliga riktningarne i
samtiden. Tidningsvärlden sätter på dem sina ytliga’) religiöst intet-
sägande etiketter: »reaktionär»’) »liberal» o. s. v. Eller, där man kommer
längst, kan man möjligen tala om moralen. »Dogmen» är som bekant
föremål för den bildade världens stora förskräckelse. För den, som be-
traktar dogmen såsom ett ärligt uttalande af den verkliga trosöfvertygel-
sen hos samfund eller individ, är hela detta polemiserande mot dogmerna
endast ett bevis på ytlighet. l\1an tror sig kunna negligera principerna
- det är dessa som uttalas i dogmerna - och syssla endas’t med konse-
kvenserna. Äfven Te o d o r Frid vill i viss 1nån förklara dogmerna
såsom något jämförelsevis indifferent. Och det synes mig smaka af
samma mindre grundliga förfaringssätt. När han t. ex. säger, att »verk-
liga kristna måste strida mot katolicismen icke så mycket för dess dogmer
som för dess okristliga morals skull>>, »dess omoraliska princip» (våld och
svek i religionsmål) - så förbiser han, att denna moral är direkt konse-
kvens af den i dogmen fixerade okristliga trossatsen, här särskildt satsen
om den romerska, ofelbara påfvekyrkan såsom den allena saliggörande.
Det gäller här visst icke blott en kränkning af kristen moral, utan det
gäller innerst och i första hand en falsk religiös dogm. Om den bildade
publiken vill på allvar bedöma religiösa företeelser, så får den allt vara
så god att taga dogmerna, läran., trossatserna, tron med under ompröf-
ning. Men därtill är den - äfven den religiöst sinnade - alltför tanke-
lat – sit venia verbo ! -
Där kyrkligt-religiöst lif förefinnes hos »folket» läsas än i dag »klas-
siska>> författare, sådana som Luther och Arndt. (Det kunde vara af in-
tresse att taga reda på, huru många tusental exemplar dylika skrifter
årligen spridas, t. ex. genom samfundet Pro fide et christianismo.) Men
den bildade har alls ej förmåga att läsa och smälta litteratur af detta
slag. Den bildade, som ej är teolog af facket, har nästan aldrig skaffat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
