Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14–15 - C. H. Hallendorff: Behöfves en revision af riksdagsordningen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEHÖFVES EN REVISION AF RIKSDAGSORDNINGEN?
beslutanderätt, ty denna är liten nog, som på deras fullständiga välde öfver
ärendenas beredning. Inom deras fåtaliga ring fixeras de bestämmande syn-
punkterna för frågornas behandling - så vidt eJ dessa å partimöten i förhand
fastslagits - och det synes vara sällan som sakkunskap utanför deras krets
lyckas under de allmänna kammardebatterna tränga igenom med andra upp-
slag. Redan har den klagan hörts, att alla intressantare förhandlingar dragas
till utskotten, medan kamrarnes plena mest få att omrösta mellan de af dessas
majoriteter och minoriteter hysta meningar. Det vore visserligen en liten för-
lust om debatternas längd så begränsades - må så vara att tillika ock en del
af det intressanta går förloradt - endast man hade garanti, att verklig fack-
kunskap alltid komme till tals inom de mäktiga utskotten. Under de sista
årens partikamp har man kanske lifligare känt behof af en annan garanti, den
att äfven kammarens mindretal får sin vederbörliga representation inom dessa.
Det stora landtmannapartiets traditioner i föraktandet af denna regel lefva ännu,
och det är en alldaglig företeelse, att minoritetens framskjutne män trots erkänd
förmåga få tillhöra den stora, från det djupare arbetet uteslutna »ledighets-
kommitteen». Till och med så ifriga anhängare af den koalition, hvilken under
sista tiden i andra kammaren tillämpat detta system, som hrr Tom Jones et C:o
(förf. till skriften »Hvilka riksdagsmän böra omväljas?») måste erkänna, att de
så ledigvordna platserna icke alltid besatts med majoritetens bäste män, utan
tvärtom fått sina innehafvare oestämda efter anciennitet – för att ej säga
partitjänster 1
). Beviljar man någon gång minoriteten några representanter, så
blir det mindre ofta de som denna själf skulle önskat, utan de som finna behag
inför flertalets ögon.
För såvidt den nuvarande utskottsinstitutionen skall oförändradt bibehållas,
synes därför en slik fordran vara obetingadt berättigad, att ett sådant va1sätt
af utskotten stadgas, att äfven mindretalet vinner möjlighet att blifva propor-
tionsvis företrädt. Men detta räcker ej. En hvar på sin rätta plats, kräfves
mer än någonsin vid riksärendenas behandling och därför borde reformen söka
bringa den befintliga sakkunskapen till heders. Härför kan väl knappast större
utsikt gifvas än enligt det i Frankrikes nationalförsamling brukliga byrå-systemet,
men om detta för öfrigt skulle lämpa sig för våra förhållanden, kan ju ifråga-
sättas. En utväg vore kanske att med bevarande af de ständiga utskotten .
1
) Oförtydbarare kan väl ej partisinnet framlysa, än när nämnde hrr uttrycka sin
förvåning att en ansedd riksdagsman, som emellan~t vågat hafva annan tanke än flertalet
kammarkamrater i statsutskottet, likväl fått återvända dit. Huru det kan gå till vid utskotts-
tillsättningen, därom meddelar skriften "Andra kammarens män 1893" å s. 141 f. en föga
uppbygglig historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
