Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14–15 - Ellen Key: En förklaring. Med anledning af Eva Fryxells uppsats: »Kvinnliga författartetyper etc.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FÖRKLARING. 437
det kristliga elementet ej inom hans världsåskådning fått taga ut sin fulla, sköna rätt . . ..
man ser honom, med full uppfattning af kristendomens hi’storiska betydelse, förblifva blind
för dess högsta, gudomliga sanning"
Under det Eva Fryxells åsikter utvecklats så mycket, att hon nu varmt
omfattar en åskådning, som hon för trettio år sedan djupt misskände, hafva
andra, som likaledes instämde i den stora tanken: antiken och kristendomen
genomträngande hvarandra, haft en annan utveckling. De tro icke längre, att
Kristus-idealet som det absoluta kan leda kulturen fram till en slutlig harmoni
mellan antiken och kristendomen. De hafva vikit af från kyrkolärans väg
genom tidsåldrarne för att endast följa Kristi egna spår genom odlingshistorien.
Dessa hafva fört dem till djupt betydelsefulla omdaningar i seder och sinnen,
i s’.lmfundsförhållanden och tänkesätt, och kommit dem att stanna inför mången,
efter Kristus-idealet utbildad, typ af ädel mänsklighet. Men de hafva icke
funnit, att dessa Kristi spår leda allestädes. De leda icke dit, där mänskligt
lif blommar i jordisk skönhet och lycka; ej ofta dit, där forskaren uppdagar,
snillet skapar eller frihetsvännen strider. Alla de största kristliga dygder
- kärlek, själfförsakelse, renhet, tålamod, ödmjukhet - hafva de sett stråla
äfven hos judar och hedningar, buddister och ateister och såväl före som efter
det kristna idealets framträdande. Men de hafva ej sett dem i samma full-
komlighet, som hos detta ideal, och därför blir Kristus för dem alltid det
högsta uttrycket för, men ingalunda ’den enda andliga kraften till ett lif för
andras lycka.
Kristus har djupast intryckt i mänsklighetens medvetande den sanningen:
att man måste gifva sig sjä1f för att finna sig själf. Men den motsvarande
halfdel, som först gör denna sanning till ett rundadt helt, den, att innan man
kan hafva ett själf att ge, måste man först varda ett jag, denna sanning har
andra förkunnare. H varje förutsättningslös blick på kulturutvecklingen visar:
att samhället för sitt bevarande, odlingen för sin fortgång ofta behöft egen-
skaper alldeles motsatta de kristliga dygderna; de hafva brukat t. ex. den
antika eller moderna andens yttringar af själfkänsla och själfhäfdelse, mod
och lefnadslust, skaparglädje och skönhetskärlek, tankedjup och skepsis. J\!Ian
har småningom förstått att allt detta, som nedsättande kallats hedendom,
är uttryck för lika djupt berättigade grundkrafter i människonaturen som de
kristliga egenskaperna. Man har därur dragit slutsatsen: att ingendera serien
af egenskaper kan undertryckas till den andras förmån utan att kulturen i sin
helhet lider däraf, och en reaktion blir berättigad till den undertryckta sidans
förmån. Det har sålunda t. ex. varit naturligt, att många af den yngre gene-
rationen, som blef agnostisk utan att förut hafva varit berörd af kristendomen,
skulle börja lära sig inse de kristna, af dem ringaktade, dygdernas oumbärlig–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
