Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14–15 - Ellen Key: En förklaring. Med anledning af Eva Fryxells uppsats: »Kvinnliga författartetyper etc.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FÖRKLARING. 439
visade sig så genomglödgadt af medkänsla med detta mänsklighetens lidande~
att han endast gick omkring görande väl och hjälpande alla, medan han själf
hade intet att luta sitt hufvud till?
Nej! Ehuru fåtalet erkänner sanningen, så är sanningen den, att Kristus-
idealet, som inbegreppet af den för alla tider och alla människor giltiga, ab-
soluta sanningsuppenbarelsen om människans väsen och människans mål, icke
längre helt omfattas annat än af några mycket helgjutna personligheter, sådana
som en Tolstoy och hans efterföljare. Sanningen är att, hvad Tolstoys lands-
man, Dostojevsky, med sin siarsyn skildrade, också skulle inträffa, nämligen
att en till jorden återvändande Jesus blefve inspärrad som en för det »kristna»
samhället och den »kristna» kyrkan farlig svärmare. Sanningen är att, lika
litet som en återvändande Jesus skulle bli erkänd af det samhälle, som bär
hans namn, lika litet skulle han som sin andas barn igenkänna den odling,
hvilken i allt, hvad den äger af positivt godt, af sanning och skönhet, af sed-
lighet och samfundsordning påstås allenast vara en utveckling af Jesu lära,
hvilken tillmätes en sådan utvidgningskraft, att den till dagarnes ända anses
kunna omspänna hela kulturförloppet. -~ H vad särskildt den sociala frågan
angår, så har kristendomens försakelselära, dess bud om ett tåligt bärande af
allt jordiskt lidande, motverkat just de omdaningar, dem kristendomens kärleks-
lära ·förberedt. Underklassens själfhäfdelse behöfves lika väl som m_
edkänslan
hos de lyckligare lottade, för att genomföra den nyskapelse, där rättvisa, icke
barmhertighet, skall gestalta förhållandena till mer likhet med Jesu stora bro-
derlighetstanke.
Sanningen är att kulturen, i hvad den har både af ondt och godt, är
ett resultat såväl af kristendomens misstag som af dess sanningar, och därjämte
af de hedniskt-mänskliga krafterna, deras villfarande och deras förvärf. Och
alla dessa, för- och efterkristliga, inflytanden i deras oändligt sammansatta,
mångfaldiga växelverkan kan man icke göra enbart till uttryck för Jesu, ideal-
människans, segertåg genom människolifvet, annat än genom att öfva våld på
Jesu sublima enhetlighet, på allt det, som - i fall vi någonsin förstått det -
allra djupast kännetecknar hans underbara väsen. Sanningen är slutligen, att
samhället i dess helhet aldrig, ens i de rättsfrågor, om hvilka Jesus allra tyd-
ligast gaf tillkänna sin mening, helt följt honom, ty en sådan hel Jesu efter-
följelse skulle visat sig omöjlig för· hvarje samhälles bestånd.
Och huru mycket människor än genom oupphörlig aftrubbning af det
bara svärd, hvars spets Jesus riktat mot hvarje samvete, lyckas invagga sig i
villan, att de i hans lära fortfarande finna sin absoluta norm för det rätta eller
orätta, så - ju mer vidd deras hjärta har, ju mer bredd deras intelligens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
