Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14–15 - Ellen Key: En förklaring. Med anledning af Eva Fryxells uppsats: »Kvinnliga författartetyper etc.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44° EN FÖRKLARING.
desto mer taga de i sma domslut hänsyn till anlag, omgifning och andra in-
flytanden. ,. Genom dessa, af relativitetens rättsbegrepp allt mer framkallade
hänsyn, har själfva r~utidens lagstiftning och rättsskipning börjat bli en tillämp-
mng af kristendomens oförgängliga bud: dömer icke, med åsidosättande af
I
vissa andra kristendomens mer förgängliga rättsbegrepp.
Den naturalistiska lifsåskådningen framför någon annan är det, som gjort
relativitetens begrepp lefvande. Denna åskådnings anhängare blifva sålunda i
allmänhet motståndare till föreställningen om något under alla omständigheter
rätt eller orätt. Men denna ståndpunkt hindrar icke att man kan vara så
djupt genomträngd af t. ex. osjälfviskhetens betydelse, att man i hvarje tvif-
velaktigt fall hälst påyrkar själfuppoffring, och därpå lämnar bland annat hela
George Eliot’s diktning ett bindande vittnesbörd. George Eliot kan man
knappast ens kalla agnostiker utan snarare positivist, d. v. s. att hon icke blott
sade sig intet veta om en personlig Gud och personlig odödlighet, utan nekade
deras tillvaro. Hennes allsidiga syn på lifvet hade visat henne, att ännu är
det troligare att, särskildt i tvifvelaktiga fall, de flesta hellre vilja offra andra
än sig själfva. Och därför betona_
de hon alltid motsatsen, nämligen att man i
tvifvelaktiga fall helst borde offra sig själf; att detta, på den nuvarande ut-
vecklingens ståndpunkt, var det högsta sedliga handlingssättet, emedan detta i
längden mera skulle främja den slutliga jämnvikten mellan egoism och altru-
ism än ett motsatt tillvägagående.
Skaplynne eller erfarenhet eller båda delarne komma alltid att göra den
ena naturalisten mer benägen att, isynnerhet i ovissa fall, offra sig själf, den
andre att i dylika fall offra andra - alldeles som förhållandet är bland den
kristna bekännelsens anhängare. :Men dessa individuella olikheter i sättet att
efterlefva harmoniens ideal, som de finna hos sina meningsfränder, och den
därur vunna vissheten: att ännu länge den kristna sidan af etiken, eller altru-
ismen, bäst behöfver häfdas, detta hindrar icke de, på harrnoniens ideal troende,
att omfatta detta ideal med lif och själ. De göra det i den djupa öfvertygel-
sen, att en lifsåskådning, som · icke gör själfuppgifvelsen till det obetingadt
rätta, utan endast med hänsyn till de omständigheter, under hvilka den öfvas;
som icke obetingadt betraktar den energiska sträfvan efter egen utveckling,
lycka eller njutning som oberättigad, utan ser det orätta endast i de omstän-
digheter, under hvilka dessa kraf tillfredsställas - att en sådan lifsåskådning
mera djupt motsvarar människonaturen, och därför är mer mäktig att leda
denna naturs alla krafter fram till en harmonisk utveckling än vare sig det
enbart s. k. kristna (eller enbart s. k. hedniska) lifsidealet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
