Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16–17 - P. Hedenius: Om organismens skydds- och läkekrafter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ORGANISMENS SKYDDS- OCH LÄKEKRAFTER.
blodets nämnda formelementer komma i beröring med någon främmande
fast substans, såsom med sårväggarne vid en blödning, släppa de ifrån
sig sina koagulationsväckande ämnen, hvilka då ur den blodplasmats fly-
tande ägghvitekropp, som kallas fibrinogen, bildar den fasta massa, som
benämnes fibrin och som tilltäpper den blödande kärlöppningen. Den
normala beskaffenheten af kärlväggens inre yta skyddar oss således för
blodets koagulation inuti kärlen, hvilken allmännare utbredd ovillkorligen
skulle medföra döden, under det att de koagulationsväckande ämnenas
friblifvande först utanför kärlen stillar en blödning. Men om det sålunda
gifves vissa kemiska ämnen, som framkalla och påskynda blodets koagula-
tion, så må här i förbigående äfven anmärkas, att det finnes ämnen, som
förhindra eller fördröja blodets koagulation, d. v. s. hindra formelementerna
att släppa ifrån sig det koagulationsväckande ämnet. Det är bekant, att
blödningar. efter bett af blodiglar äro i förhållande till sårets och de ska-
dade blodkärlens litenhet mycket rikliga och svåra att stilla; och <let är
just på grund af denna erfarenhet, som medicinen i mer än I 800 år be-
tjänat sig af dessa djur, när lokala bloduttömningar ansetts påkallade.
Emellertid har man först för någon tid sedan funnit orsaken till dessa
blödningars långvarighet. Det finnes nämligen i bakre svalgväggen hos
igeln körtlar, hvilka afsöndra en vätska med förmåga att hindra blodets
koagulation. En del af dessa körtlars utförsgångar genomborra tänderna
i igelns käkctr, så att körtelafsöndringen kan, då igeln biter, omedelbart
spruta fram ur tänderna, och såret sålunda lätt genomdränkas af en vät-
ska, som hindrar koagulationen och därigenom befordrar blödningen.
Hos människan ser man äfven oroväckande blödningar från större
blodkärl just i rätta ögonblicket stanna af sig själfva, därföre att kroppens
minskade blodmängd icke längre är tillräcklig att hos hjärtat framkalla
kraftiga kontraktioner. När hjärtats drifkraft sålunda försvagas, strömmar
blodet i kärlen under ett lägre tryck och droppar därföre nmnera så
långsamt ut från det sårade eller sönderbrustna kärlet, att blodet, som
efter starka blödningar blir allt 1ner benäget att koagulera, gör detta i
sådan myckenhet, att det tilltäpper öppningen af ådern, och denna själf,
ifall den tilläfventyrs är en afskuren och icke allt för stor pulsåder, får
tid att kraftigt draga sig tillsammans och sålunda stundom fullständigt
sluta sitt eget lumen. - Vanligen hålla de verktyg, medels hvilka blodet
och respirationen sättas i rörelse~ jämna steg med hvarandra, så att om
hjärtslagen blifva tätare och starkare, så taga vi äfven större och djupare
andetag. Jämvikten mellan dessa funktioner är dock ingalunda bestän-
dig. Om genom förskräckelse eller någon annan häftig sinnesrörelse
hjärtverksamheten försvagas, så blir äfven blodströmmen till lungorna
mindre liflig. Vid ett sådant tillfälle suckar man, d. v. s. man gör dju-
pare och väl stundom äfven tätare inandningar. I följd däraf blir blodet
genom ökad syrsättning så beskaffadt, att det enligt regeln medels nerv-
apparaten retar hjärtat till starkare slag. Skulle af någon omständighet
detta icke lyckas, så inträder svimning, emedan hjärtslagen blifva ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
