Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18–19 - J. A. Eklund: Person och sak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PERSON OCH SAK. 577
Det försvagande af verkningskraften, som ofta kännetecknar prästens predikan,
beror ofta helt enkelt därpå, att han faller för frestelsen att öfva avtomat-
mässig andlighet. Den utvägen tar man, när man vill ha mera af lifsyttringar
än det finnes af lifskraft. En sådan förlorar sin moraliska auktoritet, äfven
om han i det hela anses för en ärlie- karl.
L,
III.
Hvarpå bygges moralisk auktoritet?
På moraliskt värde, • som rekommenderar szg åt människors samveten.
Men det moraliska värdet är ett personligtsvärde. »Saker», rent opersonliga
ting, ha ingen moralisk auktoritet.
Mångfaldiga slags människor äro rädda för talet om personlighet. De
vilja ha någon »sak», något yttre bestämdt, något påtagligt, något »fast», att
stödja sig vid. Så proklamerar man »yttre>>~ opersonliga auktoriteter: exem-
pelvis bekännelse, bibel. Men det är klart, att dessa ytterst »upplösa sig» 1
personligheters åskådningar och erfarenheter. Augsburgiska bekännelsen t. ex.
är ju uttrycket af de bekännandes personliga tro. Bibeln är väsentligen en
historia om och framställning af personliga öfvertygelser och erfarenheter:
Davids, Esaias·, Pauli - Jesu I(risti.
.1.11en detta är intet ondt. Det högsta 1 vår värld är just personligheten.
Den högst stående personligheten bör därför blifva den högsta auktoriteten.
lVIen då kommer JU återigen frågan: hvilken är den högsta personlig-
heten? Därpå kan man knappt svara annat än: den personlighet, som lefver
för de högsta ideer, offrar sitt lif åt den ädlaste sak. Men frågan kommer
då åter: hvilka äro den högsta iden och den största sak? Jag vet ingenting
annat att svara därpå än detta: personlighetens förädling. Där ha vi således
en cirkel. :Men det är den skönaste cirkel i tillvaron. Utanför den cirkeln
kan man vid sitt sökande efter »sak» icke komma utan att sjunka ned i det
underpersonliga. Men väl kan man komma närmare mede1punkten, närmare
den fullkomliga personligheten, närmare Gud.
Den innerligast tänkbara förening mellan »person och sak» finner jag
hos Kristus. Han har ej tänkt på att skilja sig såsom »personen bakom saken»
från denna. Tron på hans ord och tron på honom själf kräfde han. Han
gjorde icke den distinktion, som många sedan hafva gjort åt honom, då de
påstå, att han icke skulle bry sig om, huruvida han blifvit glömd på jorden
blott man hölle på hans lära. Han lefde nog i den ofvannämnda cirkeln. Och
hans »bevisning» för sig och sin sak var en cirkelbevisning. Frågade man
Svensk T1:dskrijt z893. z9. 37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
