Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18–19 - J. A. Eklund: Person och sak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PERSON OCH SAK.
honom om hans person, hänvisade han på sitt ord och sin gärning. Frågade
man om dessa, så hänvisade han på sm person och sitt personliga medvetande
om »Fadren».
Människorna hafva tidtals vant sig vid att betrakta ideer, läror, tankar
som ett slags bevingade, öfvernaturliga och öfverpersonliga väsen, som komma
från himmelens sky med makt och stor härlighet - ja, Kristus själf ha de
gjort till en sådan ide. Dessa ideer sväfva öfver människosjälarne och sätta
sig på dem, »som en fågel på taket». Personligheterna äro gent emot dessa
ideer af sekundär betydelse. Så där tänkte man, tills realismen kom och sade,
att både iden och personligheten voro vissa svängningar hos någon materiell
realitet, som egentligen var »saken». Emellertid är att hoppas, det - sedan
denna dumhet dött - människorna åter komma till medvetande om, att det
egentligen »reala» i tillvaron just är personligheterna, deras tankar, viljeytt-
ringar, trosöfvertygelser, och att ideernas lif icke är utom dem utom inom dem.
Om man nu också på visst sätt kan konservera ideer, såsom man »torkar in
det man vill gömma», genom att sätta dem på papper~ förvara dem i kloster-
bibliotek och låta munkar skrifva af dem - eller genom att låta. präster som
icke tro predika om dem för dagspenning - någon tillvaro, värd att tala
om, få de först, då de igen bli personliga öfvertygelser. I sitt »torra» tillstånd
äro de åtminstone icke annorlunda till än lifvet i kornet, som man gömmer
öfver vintern.
lvian har mycket klandrat talet om utlefvade sanningar, om gengångare-
tankar. Men det ligger något berättigadt i det talet. När en sanning upp-
hört att vara i människorna. så har man stundom med yttre våld velat tvinga
den på människorna; och så har man fått en död sanni~
ng - Paulus talar om
bokstaf som dödar. Sådana trosöfvertygelser, som sjunka ned från att vara
personlighetens innersta egendom,· dess hjärtesak, .. till att bli blott förståndssak
eller kanske blott en vidskeplig känslosak, som hotar och skrämmer med sitt
magiska kraf - de kunna bli våra svåraste andliga tyranner.
Frågan är nu ~isserligen, huru man skall afgöra, om »en sannings bort-
döende» betyder ett försvinnande af det som bör försvinna eller icke. Det
beror på, huruvida i och med denna »död» personligheten i sitt sanna väsen
går framåt eller tillbaka. I förra fallet visar sig detta däri, att sanningen icke
försvinner utan går upp i en högre, likasom det döende kornets lif utvecklar
sig i rikare fullhet i det lif, som ur detsamma gror och växer upp. Det som
dör bort är då icke egentligen sanningen själf, utan det som var dess tillfälliga
bärare och form. Så länge tankarne tjäna personlighetsevolntionen äro de
berättigade - sedan må de dö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
