Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18–19 - J. A. Eklund: Person och sak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PERSON OCH SAK. 579
Sanningen är icke något afslutadt. Personligheten är det icke heller.
Det förstår man särskildt, när man får syssla med att leta efter stumparne af
sitt eget jag i de ruinhögar synd och lidande orsakat. Jaget är ett ideal som
skall varda realiseradt ur de många natursferer, hvaraf vår varelse består. Och
ytterst är detta det enda idealet. Man kan därför säga, att »personen får al-
drjg offra sig för en sak», denna må vara hvilken som helst. En person får
ej sätta in sitt lif, »sin själ», på att göra t. ex. mynt. Men är det bättre, om
hon sätter in sitt lif på ett opus operatum, som består i att komponera eller
tro ett system af ideer, eller att göra ett pensum gärningar efter vissa grund-
satser - om detta icke är medel för egen eller andra personers utveckling i
sanningsinsikt och sedlighet, utan blir en utanför personligheten stående »sak».
Att tro hela bibeln från början till slut och » göra » den har ingen betydelse,
om ej denna tro och dessa gärningar just äro uttryck för personlighetens
sträfvan att realisera sig själf. Jesus sade en gång1 då man glömde de~ta:
»Sabbaten är gjord för människans skull». lVIan kan, utan att öfverskrida hans
tanke, säga: Guds ord är taladt i världen för människans skull.
Detta är kristligt resonneradt. Andra åskådning·ar kunna tala om en
gud, som har behag i att man bygger tempel af sten eller af tankar, eller af
gärningar. Kristendomens Gud älskar endast templet af »lefvande stenar»,
hvars hörnsten är Kristus. Den sak, för hvilken Kristus lefde och dog och
för hvilken hans efterföljare skola lefva och dö, är den sanna människans för-
verkligande i individ och släkte. Personligheterna i förening med den full- f
komliga personligheten - det är Guds rike. Guds rike är ej blott en kulti- \
verad natur, en myrstack för hvars uppbyggande Gud skapat myror, eller en
sak, en ide, för hvars förverkligande han skapat hjärnor, tankar och viljor.
:Men om människan så i sin tanke nödgas emancipera sig från under-
dånighet under en yttre sak och gör detta så helt, att hon icke kan erkänna
någonting opersonligt, det vore än så »heligt», vara högre än personen, blir
detta då icke hennes egen själföfverhäfvelse, personens apoteos? Blir hon icke
ensam i tillvaron – ett absolut jag? Det blir något till egoism! Icke vördnad
för något! »Nu rifver hon i ohejdad subjektivism ned allting: kristendom och
sedlighet, kyrka och bibel, himmel och helvete!»
Man kunde fråga: Medelst hvilken »sak» skulle man få bukt med en
sådan »avtonom» människa? Nämn mig »det heliga», hvarmed man kunde
skrämma henne till underkastelse! lVIan må komma med eld och svärd, kors
och vigvatten, bibel och sakrament, forskning och vetenskap. Alls ingenting
biter på henne, såvida det icke personligen binder människan i förnuft, sam-
vete eller känsla. Ingenting verkar på mig längre än det får medhåll af mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
